Langkilde 2.0

Härjad av en förkylning har jag kämpat för att hålla mig flytande den senaste tiden, vilket gjort att bloggandet fått stå tillbaka. Å andra sidan har jag under helgen spenderat ett otal timmar i sängen, vilket gett tillfälle till lite reflektion. Bland annat har jag fått tillfälle att knyta ihop en del tankar som flutit runt de senaste veckorna.

I julas slukade jag Johan Norbergs bok “Financial Fiasco“, som diskuterar de olika orsaker som låg bakom finanskrisen. Sedan dess har jag tuggat i mig massor med artiklar i ämnet. Då mitt kandidatarbete berör modellering av finansiella instrument har jag haft lite extra stort intresse för dessa frågor den senaste tiden.  Norbergs bok är skriven utifrån ett väldigt liberalt perspektiv, och det är ingen tvekan om att den tar kapitalismen i försvar. Intuitivt håller jag med Norberg i de flesta av hans poänger, särskilt rörande marknadens förmåga att reglera sig själv. Men, samtidigt finns det de som på ett övertygande sätt argumenterar för mer reglering. En artikel som vållat mina liberala principer särskilt mycket bekymmer är “How Supposed Free-Market Theorists Destroyed Free-Market Theory“. Kärnan i artikeln är följande resonemang (citerat ur artikeln):

While many have noted how information asymmetry, moral hazard, and agency costs reveal glaring holes in free-market theory and contributed to the current crisis, few have focused on the extent to which the supposed heirs to von Hayek and Friedman directly and purposefully created market distortions and, in the process, destroyed the assumptions of free-market theory.

In the years leading up to the crisis, the proliferation of fine print, complex products, and hidden costs and dangers – and the push against government regulations over them – exemplified the larger pattern. While touting complexity as a form of innovation and railing against every attempt at government interference, supposedly pro-market forces used that complexity to clog the gears of free market machinery and to reduce competition and maximize profit.

The greatest lesson from the crisis that we haven’t yet learned is that “industry interests” and “free-market interests” are not the same.  In fact, they are more like oil and water, as the industry profits most in the absence of true market competition.  And so it should be no surprise that Wall Street has devoted itself to making contracts indecipherable, building boundless negotiating leverage and fighting for favorable breaks and regulation at every turn.  What should be a surprise is that the same scoundrels that killed our markets (and also, mind you, wrecked the global economy and demanded taxpayer bailouts) have so ably sold themselves as natural heirs to von Hayek and Friedman — and that so many of us have let them.

Känslan som förmedlas i artikeln är att banker inte bara är girig och destruktiva, utan även kortsiktiga och dumma då de motarbetar sig själva. Genom att skapa komplicerade finansiella instrument har bankerna, enligt Geldon, förstört den fria marknaden i sin jakt på snabba pengar. Detta har i sin tur dolt risker som till slut fått hela världsekonomin i gungning. Låter onekligen allvarligt, och det är lätt att dras med av de känslosamma argumenten, men är det verkligen sanna anklagelser?

Låt mig börja med att säga att Geldon garanterat har rätt i delar av sina observationer. Utbudet av finansiella instrument har ökat enormt, bland annat genom att man uppfunnit massor med nya derivat, futurer och optioner. Dessa instruments komplexitet har dessutom ökat. Man har paketerat om underliggande tillgångar så mycket att bankerna till slut mer eller mindre förlorat förmågan att bedöma såväl kvalitet som risk. Men innebär denna ökning av komplexiteten verkligen att man måste börja skydda medborgarna mot onda banker? Och gör bankerna verkligen detta utav girighet? Troligen inte.

Eftersom jag först och främst är ingenjör, och inte ekonom, bollade jag vidare artikeln till en kunnig bekant från MUF, Jacob Lundberg, som läser ekonomi vid Oxford University. Han delade med sig av följande tankar:

Författaren hävdar, om jag förstår det rätt, att det finns ett marknadsmisslyckande i form av imperfekt information som orsakas av komplicerade produkter. Jag är inte så säker på att det är ett marknadsmisslyckande. Jag tror inte att företag tjänar på att med mening göra produkterna så komplicerade som möjligt. Sannolikt är kunderna riskaverta och om de inte förstår produkterna så ökar ju risken att de köper något dåligt, så då är de mindre benägna att köpa en sådan produkt.

Anledningen till att produkterna är komplicerade är att man försöker minska risken genom att paketera ihop hyreslägenheter i Denver med villor i Seattle. Problemet är att det som hände var att bostadsmarknaden i både Denver och Seattle gick ned samtidigt, en så kallad systematisk risk. Problemet med nuvarande kris var till stor del att den systematiska risken var för billig, så man tog på sig för mycket risk. Jag har hört flera övertygande argument till varför staten till stor del är skyldig till att risk var för billigt, till exempel att man garanterade insättningar i banker och garanterade Fannie Maes och Freddie Macs äventyr.

Två poänger i det Jacob säger tycker jag är särskilt viktiga.

• Kunder borde vara rädda för risker

Om en finansiell produkt blir så komplicerad att den plötsligt är oöverskådlig, då borde rimligtvis såväl professionella investerare som privatpersoner ta avstånd från den. Ingen tvingar dig att köpa djupt komplicerade instrument som är svåra att risk-modellera. Vill du ha låg risk, köp saker du förstår. Är du verkligt beroende av ditt sparkapital, stoppa pengarna i en madrass. Det är viktigt att understryka att detta även gäller professionella investerare. Bankerna borde alltså, om investerare tog sitt ansvar, inte tjäna på komplexitet. Det finns således ingen anledning att reglera bort detta.

• Bankerna försöker minimera risker

Samtidigt som komplexitet gör instrument svårare att förstå, så för de ofta det positiva med sig att de minimerar risk genom att distribuera den på ett avancerat vis. Bankerna är i grund och botten otroligt rädda för risk, och är därför väldigt kreativa i sin jakt på att minska risker. De derivat som växt fram är olika försöka att nå målet, det vill säga hög avkastning med låg risk.

Problemet är att avvägningen mellan risk, komplexitet och potentiell avkastning är svår. Den är särskilt svår om de som ansvarar för att göra avvägningen tilldelas stora bonusar baserade på årsrelaterade resultat. Då “vanliga” människors sparande generellt sträcker sig över väldigt lång tid är det inte säkert att de incitament banktjänstemännen har är förenliga med de behov som spararna har. Men å andra sidan, om en bank uppmuntrar stort risktagande, och du som sparare inte är tilltalad av detta så bör du välja en annan bank. Personligen ser jag inte heller här något behov av lagstiftning. Till exempel så har det i USA växt fram en rörelse där man uppmanar människor att flytta sina pengar, i syfte att minska risken att banker blir så stora att de blir “to big to fail”. Detta är ett mycket bättre initiativ än ny, omfattande lagstiftning.

Lagstiftning i syfte att reglera världens ekonomi är inte bara naiv och verkningslös, utan även ofta farlig. Inbillningen att man skulle kunna reglera fram ett säkert finansiellt system innebär att man tror sig kunna förutsäga effekten av de lagar man föreslår. Så sent som under den gångna finanskrisen har vi dock sett att man generellt sett inte har någon som helst aning om vilka konsekvenser de lagar man skapar har. Källan till subprime krisen var i grund och botten en önskan om att människor i USA skulle få möjlighet att äga sitt eget boende. Genom att staten kraftigt uppmuntrande, krävde och subventionerade lån till personer utan tillräcklig säkerhet, sa de indirekt till bankerna att det är okej att ta enorma risker. Ett livsfarligt spel med nationens tillgångar, helt enkelt.

Så, sammanfattningsvis, om varje individ bara tog mer ansvar för sitt sparande och sitt risktagande, så skulle ingen lagstiftning behövas. Marknaden skulle kunna ta hand om sig själv. Problemet är som vanligt att människor generellt sett inte tar ansvar, utan föredrar att bli räddade av staten… Alltsammans landar då i den klassiska frågan; Förtjänar folk verkligen att räddas om de inte tar ansvar?

Andra bloggar om:

• No Related Post