Langkilde 2.0

Jag är egentligen borgerligt lagd, men miljöfrågan gör att jag funderar på att rösta på Miljöpartiet. Dessutom verkar Wetterstrand vara en duktig tjej.

Detta har jag hört sägas av många. Väldigt många. Särskilt på Chalmers där folk är lite mer insatta i de problem som mänskligheten står inför beträffande förnyelsebar energi och klimatförändringar.

Frågan är om Alliansen i realiteten är så dålig på miljöpolitik som gemene man verkar anse. Och huruvida Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är så särskilt mycket bättre. För det är viktigt att komma ihåg, en röst på miljöpartiet är även en röst på Lars Ohly.

Synen på behovet av grön lagstiftning. Om vi börjar från början så har liberala partier alltid haft ett ganska klent förtroende i miljöfrågor, då de anser att marknaden själv bör kunna hantera de problem som uppstår på ett mer dynamiskt sätt än vad man kan åstadkomma med centralstyrd lagstiftning. Vad tror jag om det?

I realiteten tror jag att man behöver både ett dynamiskt affärsklimat och stöttande lagstiftning för att säkerställa att miljön inte påfrestas i onödan. Detta är en uppfattning jag anser att alla liberala partier delar. Skillnaden mellan vänsterpartierna och Alliansen ligger i synen på hur omfattande lagstiftning som behövs. Exempelvis har Mp en betydligt mer radikal syn på hur hög bensinskatten bör vara. I våras föreslog Mp i sin budgetmotion att den skulle höjas med motsvarande två kronor per liter. Eftersom Socialdemokraterna vill värna låginkomsttagare på landsbygden fick dock Mp stilla sig lite och det blir istället en gradvis höjning att se fram emot.

Om man ser sig omkring i Sverige så tycker jag man kan se en tämligen effektiv miljöpolitik. Medvetenheten om behovet av ansvarsfull konsumtion, källsortering, energibesparing, miljövänliga bilar, kollektivtrafik och så vidare är enorm relativt andra länder jag bott i (exempelvis USA och Kina). Självklart kan vi bli bättre, men vi måste också inse att vi lever i framkant beträffande miljövänlighet. Sverige släpper ut ca 5,1 ton CO2 per capita relativt tex USA:s 19,1 och OECD snittet på 11,0 (se länken innan för källa). Sverige står alltså inte inför en akut, nationell miljökris som endast Miljöpartiet kan lösa.

Synen på fortsatt tillväxt. I grund och botten har Miljöpartiet alltid varit ett parti som ställt sig skeptiskt till ökad konsumtion och tillväxt. Birger Schlaug är ett exempel på “old school” Mp. Han anser att vi bör jobba mindra, shoppa mindre och istället typ “leva mer”. Detta är en aspekt där Alliansen skiljer sig radikalt från Mp. I grund och botten vill både Alliansen och vänsterpartierna ha ett miljövänligt samhälle, men Alliansen är inte lika villiga att offra tillväxten, välfärden och friheten för att nå dit. De anser snarare att man bör ha en långsiktigt hållbar tillväxt, i motsats till många inom Miljöpartiet som vill stoppa tillväxten.

Så sent som för någon vecka sedan presenterade Miljöpartiet ett förslag om att inför ett femårigt stopp för nybyggnad av externa köpcentra i förorter till svenska storstäder. Om vi bortser från det faktum att det troligen inte blir miljövänligare om alla tunga varutransporter hela tiden skulle behöva köra i innerstan för att komma fram till butikerna, så anser jag inte att politiker bör bestämma denna typ av saker på nationell nivå. Jag är för en mer miljövänlig statsplanering, men det är något jag anser att man bör ålägga varje stad och kommun att åstadkomma på egen hand. Det går inte att styra den typen av saker med nationell femårsplaner. Det har prövats förr med förödande reslutat. Inte helt oväntat är detta något som Allianspolitiker ställer sig mycket skeptiska till.

Wetterstrandeffekten. Maria Wetterstrand. Ständigt denna Maria Wetterstrand. Hon är inte bara ung, snygg och sympatisk. Hon är även påläst, retoriskt duktig och framför allt betydligt mer liberal än sitt parti! Det sista kan inte nog understrykas. Johan Norberg, som debatterade med Wetterstrand i Visby för några veckor sedan, beskriver det bra:

När jag påtalade förmynderi och moralism i partiets program (som t ex 30-timmarsvecka, sockerskatt, 20 år på krogen, minskade införselkvoter, reklamreglering, kvoterad föräldraförsäkring, och kraven på en kommunal biograf i Stockholm som visar rätt film – somligt hämtat från denna rapport) tog hon i några fall försiktigt avstånd från det och erkände att det ibland funnits en vilja att styra folk till en livsstil i partiet och såg det som ett problem.

Wetterstrand förklarade att hon verkligen ville låta folk leva som de vill, endast begränsat av de gränser som hon menar att planetens överlevnad sätter. Detta var högintressant då jag menade att många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser. — JohanNorberg.net

Jag kunde inte instämma mer med Norberg. Miljöpartiet är ofta i tal positiva till liberala idéer och teorier, men har då de stöter på ett samhällsproblem plötsligt inget som helst förtroende för fria människors omdöme. Istället tar de till förbud, regler och skatter. Man kan inte både ha kakan och äta den samtidigt.

Sammanfattningsvis. Miljöpartiet är ett vänsterparti i praktiken, och anser att de marginella miljöproblem som Sverige har bör lösas med oproportionerligt omfattande lagstiftning och rejält mycket högre beskattning. Frihet och tillväxt är underordnat miljön på alla plan. Jag säger inte att miljön är oviktig, tvärtom, men detsamma gäller för samtliga Allianspartier. Miljön är en prioriterad fråga såväl hos Moderaterna som hos andra partier. Vad gäller det faktum att Maria Wetterstrand är mer liberal än sitt parti så låter jag Norberg avsluta:

Vissa säger att problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på sossarna och Lars Ohly. Men det är värre än så. Det verkliga problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Miljöpartiet.

Andra bloggar om:

• No Related Post