Langkilde 2.0

För ett tag sedan skrev jag om Nyamko Sabunis tankar att uppmuntra sänkta ingångslöner för nyligen hitkomna invandrare. Detta är ett kontroversiellt ämne, och det är inte lätt att föra en vettig debatt utan att folk blir mycket upprörda. Jag ställde en fråga i slutet på mitt inlägg:

Själv har jag i många år “jobbat gratis” åt olika ungdomsförbund. Självklart mest för att det är roligt, men möjligheten att få jobb om man har erfarenhet är en bidragande faktor. Varför skulle inte en nyss hitkommen somalisk kille kunna tänka likadant?

Anledningen till att den är provocerande är så klart för att jag inte är en somalisk invandrarkille utan en priviligerad kille uppväxt i ett exklusivt villakvarter. Inte helt oväntat är kommentaren till detta påstående:

För att en nyss hitkommen somalisk kille inte har råd att arbeta ideellt. [V]arför ska vissa vara en andra klassens arbetstagare och få lägre lön?

Mitt svar på detta blev följande:

Det är så klart svårt att säga hur mycket bidrag en nyss hitkommen invandrarkille kan få, men med tanke på hur Sverige är organiserat med bidrag och gratis skolgång, samt möjlighet att få tilldelad bostad, så borde man ha råd att jobba för något lägre lön en period i syfte att få relevant arbetslivserfarenhet.

För att detta förslag skall vara möjligt är det en förutsättning att de system som byggts upp av socialdemokratin bevaras. Jag ifrågasätter generellt sett inte de sociala skyddssystem som finns, även om det är en svår balansgång att både uppmana folk att anstränga sig och samtidigt ta hand om dem om de misslyckas. För mycket åt ena eller andra hållet kan få komplicerade följder. [Tillägg: Anledningen till att jag associerar mig så starkt med Alliansen och Moderaterna är att jag tycker att deras sätt att balansera stöd och konsekvenser är bättre än vänsterpartiernas.]

Jag tycker det är naivt att tala om andra klassens arbetstagare. Vad definierar vilken inkomstklass man hör till? Hur synd det är om en? Inkomstklass definieras generellt sätt av ens kapacitet att vara produktiv, något som är svårt utan att kunna språket eller ha någon arbetslivserfarenhet. Därför kan det vara bra att få jobba ett tag, även om det är till lägre lön. Andra sätt att värdera hur mycket en person bör ha i inkomst har misslyckats ganska kapitalt.

Nej, jag tror man kommer förbli tvungen att se realistiskt på saker och ting. Det går inte att ge alla som kommer hit jobb på samma villkor, utan man får helt enkelt försöka hitta så många och så bra jobb som möjligt. Om det innebär att vissa får lägre lön en period i början, i syfte att komma in på arbetsmarknaden, så förefaller det vara att föredra framför att unga hamnar helt utanför samhället och dras in i kriminalitet och/eller droger.

Ingen har sagt att detta är lätt. Men det blir inte lättare av att diskussionen om hur man skall lösa problemen blivit tabu. Vad har du för förslag på hur man skall skapa bättre förutsättningar för ungdomar som nyss kommit till Sverige?

Det finns något som stör mig med den omfattande kritiken mot ”vaskning” (när någon beställer två flaskor champagne och ber kyparen att hälla ut den ena bara för att påvisa rikedom). Det handlar inte om att jag själv vaskar eller tycker om när andra gör det; snarare handlar det om att jag vill leva i ett samhälle där människor i möjligaste mån avstår från att lägga sig i andras konsumtionsval —även sådana de själva inte tycker om. Om vissa väljer att köpa något som andra anser att de inte ”behöver” eller göra något som andra anser ”onödigt”, bör dessa andra beakta att de centrala begreppen här är subjektiva. Människors preferenser ser olika ut, och det går inte att fastslå på något objektivt sätt, att vaskning är mer ”onödigt” än att köpa en bil, att lägga pengarna i madrassen, att spruta champagne över en vinnande idrottare eller att överhuvudtaget konsumera champagne.Alla sätt att använda pengar — i alla fall i en situation där livsnödvändiga behov är tillfredsställda — ses troligen som ”onödiga” av någon annan. — Nonicoclaosos

Tack Johan för att du delar med dig.

Jag är egentligen borgerligt lagd, men miljöfrågan gör att jag funderar på att rösta på Miljöpartiet. Dessutom verkar Wetterstrand vara en duktig tjej.

Detta har jag hört sägas av många. Väldigt många. Särskilt på Chalmers där folk är lite mer insatta i de problem som mänskligheten står inför beträffande förnyelsebar energi och klimatförändringar.

Frågan är om Alliansen i realiteten är så dålig på miljöpolitik som gemene man verkar anse. Och huruvida Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är så särskilt mycket bättre. För det är viktigt att komma ihåg, en röst på miljöpartiet är även en röst på Lars Ohly.

Synen på behovet av grön lagstiftning. Om vi börjar från början så har liberala partier alltid haft ett ganska klent förtroende i miljöfrågor, då de anser att marknaden själv bör kunna hantera de problem som uppstår på ett mer dynamiskt sätt än vad man kan åstadkomma med centralstyrd lagstiftning. Vad tror jag om det?

I realiteten tror jag att man behöver både ett dynamiskt affärsklimat och stöttande lagstiftning för att säkerställa att miljön inte påfrestas i onödan. Detta är en uppfattning jag anser att alla liberala partier delar. Skillnaden mellan vänsterpartierna och Alliansen ligger i synen på hur omfattande lagstiftning som behövs. Exempelvis har Mp en betydligt mer radikal syn på hur hög bensinskatten bör vara. I våras föreslog Mp i sin budgetmotion att den skulle höjas med motsvarande två kronor per liter. Eftersom Socialdemokraterna vill värna låginkomsttagare på landsbygden fick dock Mp stilla sig lite och det blir istället en gradvis höjning att se fram emot.

Om man ser sig omkring i Sverige så tycker jag man kan se en tämligen effektiv miljöpolitik. Medvetenheten om behovet av ansvarsfull konsumtion, källsortering, energibesparing, miljövänliga bilar, kollektivtrafik och så vidare är enorm relativt andra länder jag bott i (exempelvis USA och Kina). Självklart kan vi bli bättre, men vi måste också inse att vi lever i framkant beträffande miljövänlighet. Sverige släpper ut ca 5,1 ton CO2 per capita relativt tex USA:s 19,1 och OECD snittet på 11,0 (se länken innan för källa). Sverige står alltså inte inför en akut, nationell miljökris som endast Miljöpartiet kan lösa.

Synen på fortsatt tillväxt. I grund och botten har Miljöpartiet alltid varit ett parti som ställt sig skeptiskt till ökad konsumtion och tillväxt. Birger Schlaug är ett exempel på “old school” Mp. Han anser att vi bör jobba mindra, shoppa mindre och istället typ “leva mer”. Detta är en aspekt där Alliansen skiljer sig radikalt från Mp. I grund och botten vill både Alliansen och vänsterpartierna ha ett miljövänligt samhälle, men Alliansen är inte lika villiga att offra tillväxten, välfärden och friheten för att nå dit. De anser snarare att man bör ha en långsiktigt hållbar tillväxt, i motsats till många inom Miljöpartiet som vill stoppa tillväxten.

Så sent som för någon vecka sedan presenterade Miljöpartiet ett förslag om att inför ett femårigt stopp för nybyggnad av externa köpcentra i förorter till svenska storstäder. Om vi bortser från det faktum att det troligen inte blir miljövänligare om alla tunga varutransporter hela tiden skulle behöva köra i innerstan för att komma fram till butikerna, så anser jag inte att politiker bör bestämma denna typ av saker på nationell nivå. Jag är för en mer miljövänlig statsplanering, men det är något jag anser att man bör ålägga varje stad och kommun att åstadkomma på egen hand. Det går inte att styra den typen av saker med nationell femårsplaner. Det har prövats förr med förödande reslutat. Inte helt oväntat är detta något som Allianspolitiker ställer sig mycket skeptiska till.

Wetterstrandeffekten. Maria Wetterstrand. Ständigt denna Maria Wetterstrand. Hon är inte bara ung, snygg och sympatisk. Hon är även påläst, retoriskt duktig och framför allt betydligt mer liberal än sitt parti! Det sista kan inte nog understrykas. Johan Norberg, som debatterade med Wetterstrand i Visby för några veckor sedan, beskriver det bra:

När jag påtalade förmynderi och moralism i partiets program (som t ex 30-timmarsvecka, sockerskatt, 20 år på krogen, minskade införselkvoter, reklamreglering, kvoterad föräldraförsäkring, och kraven på en kommunal biograf i Stockholm som visar rätt film – somligt hämtat från denna rapport) tog hon i några fall försiktigt avstånd från det och erkände att det ibland funnits en vilja att styra folk till en livsstil i partiet och såg det som ett problem.

Wetterstrand förklarade att hon verkligen ville låta folk leva som de vill, endast begränsat av de gränser som hon menar att planetens överlevnad sätter. Detta var högintressant då jag menade att många Miljöpartister drivs mindre av en ren miljömedvetenhet och mer av naturromantik, en estetisk och anti-liberal uppfattning om att det industriella, teknologiska, storskaliga och snabbmatiga samhället är dåligt och måste bekämpas, oavsett dess miljömässiga konsekvenser. — JohanNorberg.net

Jag kunde inte instämma mer med Norberg. Miljöpartiet är ofta i tal positiva till liberala idéer och teorier, men har då de stöter på ett samhällsproblem plötsligt inget som helst förtroende för fria människors omdöme. Istället tar de till förbud, regler och skatter. Man kan inte både ha kakan och äta den samtidigt.

Sammanfattningsvis. Miljöpartiet är ett vänsterparti i praktiken, och anser att de marginella miljöproblem som Sverige har bör lösas med oproportionerligt omfattande lagstiftning och rejält mycket högre beskattning. Frihet och tillväxt är underordnat miljön på alla plan. Jag säger inte att miljön är oviktig, tvärtom, men detsamma gäller för samtliga Allianspartier. Miljön är en prioriterad fråga såväl hos Moderaterna som hos andra partier. Vad gäller det faktum att Maria Wetterstrand är mer liberal än sitt parti så låter jag Norberg avsluta:

Vissa säger att problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på sossarna och Lars Ohly. Men det är värre än så. Det verkliga problemet är att en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Miljöpartiet.

Någon gång, då och då, händer saker man inte tror är sanna. Som idag. Idag har jag nämligen läst en debattartikel av Lars Ohly, och hållit med honom:

För mig är det ytterst märkligt att tjänsten som Sveriges statschef fortfarande ärvs. I en demokrati ska inte offentliga tjänster kunna ärvas. Det är en rest ifrån en förlegad människosyn där familj och börd avgjorde en människas ställning i samhället. En kvinna eller mans ursprung säger heller inget om hennes eller hans kompetens för en tjänst.

Ur ett demokratiskt perspektiv bör statschefen tillsättas genom val och hämtas ur befolkningen som helhet. Statschefen ska kunna heta Persson, Nilsson eller Obama i efternamn, som alla andra svenskar.

Dessutom tycker jag att det är konstigt att kungen enligt grundlagen har rättigheter och skyldigheter som inga andra svenskar har. Vår kung får inte åtalas om han bryter mot lagen. Han får inte heller tro på vad han vill. Våra prinsessor och prinsar får inte gifta sig med vem de vill utan att regeringen godkänner det. Dessa rättigheter och skyldigheter som endast gäller kungen och kungafamiljen strider emot principen om alla människors lika värde. Det är också helt orimligt att skattebetalarna ska vara med och betala för legaliserandet av deras förhållande.

– Lars Ohly (aftonbladet.se)

Ovanstående klipp visar hur en grupp muslimska män och kvinnor attackerar Lars Vilks när han håller en föreläsning vid Uppsala universitet. Jag har nu sett delar av det om och om igen. Det är verkligen fruktansvärt att se.

Det hat som vissa personer i publiken ger uttryck för gör mig illamående. De attackerar yttrandefriheten på ett sätt som är helt oförlåtligt. För att inte tala om deras attack på rätten att älska vem man vill. Vare sig Jesus, Allah eller Buddah har någon som helst rätt att lägga sig i den saken.

Jag har hört folk säga “Eh, vad hade Vilks väntat sig? Provocerar man på det viset får man skylla sig själv”. Men så är det inte. Så fungerar det inte i en demokrati. Så fungerar inte yttrandefriheten. Så fungerar det inte i Sverige. Att värna rätten att säga precis vad man vill är en av våra allra viktigaste medborgerliga plikter.

Jag har all respekt för religiösa människor. Folk får tro på vad de vill. Men att vara religiös gör en inte ansvarslös, eller rättslös.

Dessutom är det jävligt klantigt att spela bollen rätt i händerna på Sverigedemokraterna…

Tittade en snabbis på gårdagens partiledardebatt medan jag åt frukost idag. De första 10 minuterna ägnades åt sjukförsäkringsreglerna. Jag tror detta är en viktig valfråga, särskilt då den under hösten kastat en skugga över alliansen. Följande är argument från vardera sida med mina kommentarer.

Vårt mål är att våra myndigheter skall jobba intensivt för att människor skall ha en chans att komma tillbaka till arbetet. Tidigare blev folk bortglömda, och lämnade i förtidspension. Vi har haft en situation där människor stämplats ut, trots att de är arbetsföra. 140 personer sjukpensionerades varje dag. De som är sjuka skall vi inte ställa krav på, men har man möjlighet att jobba skall man göra det. - Alliansens argument

Jag har sedan jag började intressera mig för politik fascinerats av hur lätt det är att hamna i ett bidragsberoende i Sverige. Vårt välfärdssystem har länge grundat sig i en tanke om att alla skall ha rätt till stöd om de inte kan ta hand om sig själva. Det är en väldigt god tanke, men man måste samtidigt vara realistisk och inse att många kommer försöka utnyttja ett sådant system. Många vars liv inte blivit som de tänkt sig har i Sverige en möjlighet att välja den lätta vägen ut, genom vårt bidragssystem. Regeringen pratar om att de vill hjälpa folk tillbaka till arbetsmarknaden. I realiteten vill man nog snarare tvinga många tillbaka till arbetsmarknaden, och det är helt rätt. Det låter som en hård och cynisk åsikt, men människor behöver någon som ställer krav på dem. Man kan säkert tycka att jag inte är i position att säga att man borde ställa krav på folk som har det svårt, men om man känner till allt om mig så vet man att jag trots allt faktiskt vet vad jag pratar om. Det är precis som med barn och deras läxor. Hade ingen kontrollerat om de blivit gjorde hade många låtit bli. Vuxna är inte så annorlunda, och vi behöver alla krav för att utvecklas. Vissa är bra på att ställa krav på sig själva, medan många andra garanterat behöver lärare och myndigheter som ställer krav. Det är det minsta man kan begära då alla andra medborgare tillsammans finansierar det stöd som delas ut.

I nästan varje kommun ökar socialbidragen, som konsekvens av att sjuka inte får vara sjuka. Vad ni kallar rehabiliteringskedjan är bara en serie datum innan man hamnar i bidrag igen. Ni har uppfunnit en stupstock vid 180 dagar, en administrativ gräns, där politiska beslut idag avgör en sjuk människas framtid. Vi kommer åter-försäkra människor de 50.000 människor som hamnar utanför försäkringen. Det kommer bli större resurser för rehabilitering. De som idag har ett deltidsarbete har rätt till det. - Oppositionens argument

Oppositionen vill inte riskera att de som är svaga i samhället förväxlas med de som utnyttjar systemet. De vill se till att alla har lätt att få stöd, till priset att många som inte förtjänar stöd också får det. Man tar hellre det säkra före det osäkra. Jag anser inte att man har rätt att göra det. Människor borde i väldigt stor utsträckning hållas ansvariga för sina egna handligar. I de fall då staten skall spendera våra gemensamma medel på att stötta människor skall det ske med stor restriktion. Annars uppmuntrar man människor att ta den lätta vägen ut. På det praktiska planet kan man också nämna att de förslag som oppositionen lägger fram är väldigt omfattande, och därmed svåra att genomföra snabbt. När man säger att man skall återförsäkra alla under nästa mandatperiod är det nog optimistiskt.

Har åkt nära 9 mil längdskidor under de senaste tre dagarna och har därför vilopaus under förmiddagen idag, och sitter nu därför i stugan och läser ikapp lite nyheter. Jag är just nu i fjällen tillsammans med ett gäng från min klass, något som lett till intressanta diskussioner kring såväl frukost- som middagsbord. Inte helt oväntat har vi pratat en hel del om Kina och dess förmåga att utöva makt på andra länder. En annan internationell aktör vars förmåga att utöva makt också varit uppe för diskussion är Google. Det var därför intressanta att idag läsa att de två nu verkar ha förklarat krig emot varandra.

Google hotade på tisdagen att stänga sin kinesiska verksamhet. Orsaken var att det upptäckts ett avancerat cyberangrepp riktat mot kinesiska människorättsaktivister.

– DN.se, SvD.se

Följande förklaring är hämtad direkt från Googles egen officiella blogg.

These attacks and the surveillance they have uncovered–combined with the attempts over the past year to further limit free speech on the web–have led us to conclude that we should review the feasibility of our business operations in China. We have decided we are no longer willing to continue censoring our results on Google.cn, and so over the next few weeks we will be discussing with the Chinese government the basis on which we could operate an unfiltered search engine within the law, if at all. We recognize that this may well mean having to shut down Google.cn, and potentially our offices in China.

– The Official Google Blog

Googles princip av “don´t be evil” fick sig en rejäl törn i januari 2006 när de valde att acceptera censur av sin sökmotor i syfte att få öppna en kinesisk domän (Google.cn). Självklart måste det, rent affärsmässigt, vara en komplicerad bedömning att välja mellan yttrandefrihet och potentiell vinst, något som gör att det är extra glädjande att de nu valt att ställa sig på rätt sida moralen igen. Google bevisar att “big corp” inte nödvändigtvis innebär samvetslösa organisationer som gör allt för att tjäna pengar. Microsoft har här en del att ta igen…

Men vad innebär det då för kineserna att Google slutar censurera sina sökresultat igen? I mina ögon innebär det ett relativt stort hot emot deras totalitära styre, något som självklart får anses som väldigt positivt. Min uppfattning är att alla stora totalitära stater som försökt kuva sitt folk genom våld förr eller senare gått under eller reformerats. Det kommer självklart gälla även Kina, frågan är bara när ändringen av dagens styrelseskick sker. Jag är övertygad om att den typ av fri information som Google och Wikipedia erbjuder kommer göra att ändringen sker tidigare än utan.

Alltså, stå på er Google, ni gör världen en tjänst genom att främja fri information!

Förnärvarande ägnar jag all min tid åt studier då min tentavecka drar allt närmare. Men för att det inte skall bli fullständig stiltje här på bloggen tänkte jag återge delar av ett mycket bra inlägg från en av mina favoribloggar Charlemagne’s notebook. Inlägget beskriver på ett initierat sätt problemen med att möta EU som handelspartner och konflikten mellan EU:s dalande ekonomiska kraft och dess vilja att vara en moralisk förebild. Kineserna har svårt att acceptera att EU försöker påföra dem våra moraliska värderingar, samtidigt som vi tappar mark ekonomiskt. Det är inte förvånande att man anser att det är svårt att vara en moralisk förebild om man inte backar upp det med ekonomisk kraft i vår moderna värld. Hur skulle annars den asymmetri i krav på mänskliga rättigheter som uppstått mellan Kina och resten av världen ha kunnat bli verklighet? Att Kina fortfarande är ett land som förtrycker sitt folk spelar mindre roll i global politik då de är en fruktansvärt stark kraft såväl ekonomiskt som militärt. Eller?

EUROPEANS are used to being looked down on by superpowers: after all, we had half a century of practice at being a buffer zone between America and the Soviet Union.

Disdain is now being taken to a new level, however, by a growing band of Chinese thinkers and officials, who make clear their impatience with talk of the European Union being a model for the Middle Kingdom.

Chinese intellectual curiosity in the EU seemed to peak a few years ago, when in Beijing and Shanghai think tanks grew moderately excited about the idea that Europe was about to adopt a constitution and equip itself with a permanent president and foreign minister. Such European swagger fed into China’s (only natural) desire to see a more multipolar world develop, to replace the post Berlin Wall era of American hegemony.

Then came 2005, and French and Dutch referendums that rejected the draft EU constitution, tipping the union into four years of institutional squabbling that has still not ended. In the meantime, the forces of globalisation, accelerated by the global economic crisis, left the relative decline of Europe as a trading power even more cruelly exposed.

The EU is also exceedingly bad at dealing with Beijing. The 27 member countries undercut and compete among each other for commercial advantage, while the central EU bureaucracy has allowed itself to be bogged down by process (there are scores of EU-China structural dialogues now).

Now, a common Chinese view of Europe amounts to:
-   Europe is in decline but has not come to terms with it.
-   Yet Europe still wants to impose its values on China.
-   There are structural problems in dealing with the EU because of the difficulty in distinguishing EU from member-nation interests.
-   We have conflicting interests in Africa.

I have much sympathy for Chinese complaints about the structural difficulties of dealing with the EU. I also have nothing but admiration for the hard work, ambition and astonishing tenacity of the Chinese people, as they study, work and dream their way to lives their parents and grandparents could never have known.

But, and it is a big but, I have real problems with the idea that because Europe is in relative decline, we have no right to promote our values.

Values are not proved right or wrong by the wealth or growth of the economies behind them. Today’s Chinese arguments amount to a boast that their model of 21st century autocracy is being proved objectively superior by China’s economic and strategic rise.

Detta är en diskussion som tangerar såväl filosofiska som praktiska resonemang inom global politik. Personligen anser jag att betydelsen av ett lands ekonomiska och militära makt inte får ställas över betydelsen av dess medborgares rätt till åsiktsfrihet och fri äganderätt. Men meningarna verkar gå isär. Läs resten här.

Mitt förra inlägg angående det schweiziska förbundet emot nybyggnation av minareter har genererat en hel del kommentarer. Jag vill under min korta lunch försöka lyfta fram några av dessa då jag tycker de reflekterar en allmänn diskussion om demokrati och rättigheter som genom Sverigedemokraterna just nu pågår såväl offentligt som informellt i Sverige. Två kommentarer var särskilt intressanta

Man vet snart inte om man ska skratta eller skrika eller gråta när man läser en del PK-inlägg och PK-bloggar. Man jämställer nybyggnation av minareter med att vi minsann har en massa förhatliga kyrktorn som dessutom ringer ibland. Skulle vi riva vår historiska arkitektur och utplåna vårt kulturarv för att blidka invandrare eller är det bara något slags barnslig rättviseprincip man vill hävda? Oavsett vilket är det fruktansvärt sorgligt med det självförakt och den okunskap som finns rörande vår egen kuturella identitet i Sverige.

Tack för det – alla sossar, vänsterflummare och batiktanter som fått härja fritt sedan ‘68″

och

Vad är [d]et för fel på er kritiker av denna omröstning, 57% alltså mer än 2 miljoner Schweizar säger nej tack, då är de[t] helt plösligt ok att jämföra dem med Hitler?? Har ni tappat fotfästet h[el]t och hållet eller?
Om ett land väljer bort en byg[g]nad som inte har någon anknytining till dess kultur eller religon så är det fel?

Först och främst, som ett litet sidospår, måste jag bara invända att det som generellt kallas extremhöger i princip inte har någonting med min version av höger att göra. Jag skulle i någon mån gärna bli kallad extremt höger då jag är för en väldigt liberal form av marknadsekonomi, men det innebär inte alls att jag delar konservativa och främlingsfientliga värderingar kring traditioner och kultur. Hade jag fått härja fritt från ’68 hade troligen bredden i vår kultur varit än större än vad den blivit genom vänsterstyre, men förhoppningsvis med bättre integration. Vänsterns misslyckande är att man av blind välvilja bjudit hit alla som har det svårt utan någon som helst tanke på hur man skall ta hand om dem. Invandrare och deras kulturer är inte problemet, problemet är att man låtit många människor som kommer från svåra förhållande samlas på samma ställen och sedan börjat försörja dem bidrag. Det leder till ett permanent utanförskap med svaga incitament för förändring. Att frågan om invandring skulle vara en strid mellan vänster och höger håller jag alltså inte alls med om!

Sedan vad gäller “utplåningen av vårt kulturarv” så tycker jag det är uttryck för en väldigt statisk syn på världen. Jag brukar kalla främlingsfientliga för fegisar, vilket ofta genererar hetskt motstånd. De menar att de är modiga som sätter ner foten och försvarar sina traditioner i ett land fullt av vänsterflummande politiker som vill vara snälla emot alla. Främlingsfientlighet är dock inte att vara modig, det är att vara rädd för det okända och rädd för förändring.

Personer som inte vågar acceptera förändring är dömda att misslyckas. En grundäggande princip på en fri marknad är kreativ förstörelse. Företag och produkter utvecklas, vilket får statiska företag att förlora sitt försprång och tillsist slås ut från marknaden. Samma sak gäller för individer, länder och kulturer. Endast de som är öppna och accepterar mångfald har i min mening en chans att på lång sikt konkurrera. Dessutom gör det livet mer intressant och omväxlande att inte leva i en liten kulturell låda.

Innan jag måste sluta och gå till nästa föreläsning vill jag även lyfta bristerna i vår moderna form av demokrati. Demokrati betraktas ofta som höjden av kulturell utveckling i västvärlden. Det är inte nödvändigtvis sant. Till och med Churchill erkände demokratins brister. Jag inser också att det är det mest praktiska styrelseskicket i samhällen där bördan av vissa funktioner måste bäras kollektivt, men det gör inte att man kan ignorera bristerna.

Den mest uppenbara bristen är att en majoritet får möjlighet ett utöva otillbörlig makt på en minoritet. Jag kan acceptera demokrati, men det måste i så fall förutsätta en rad grundläggande rättigheter. Precis samma resonemang låg bakom den amerikanska självständighetsförklaringen 1776:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.

En stats funktion är enligt detta dokument att försäkra att dess medborgare ges vissa grundläggande rättigheter. I USA:s fall handlade det om att frigöra sig ifrån brittisk plutokrati.

Dagens problem har uppstått ur att man börjat tumma på dessa grundläggande rättigheter. Det gäller åt båda håll, såväl otillbörlig expansion av antalet grundläggande rättigheter som en otillbörlig begränsning av de grundläggande rättigheterna. I mina ögon har man till exempel inte rätt till jobb eller inkomst, något vissa verkar anse. Jag anser således inte att det är statens uppgift att ge alla jobb. På samma sätt anser jag inte att staten har rätt att begränsa privatpersoner att på privat egendom uppföra byggnader kopplade till deras religiösa tro. Självklart får man inte störa sina grannar, till exempel genom att ropa ut böner stup i ett, men det är inte det denna diskussion handlar om. De som anser att denna fråga handlar om störande moment tycker jag betraktar detta som en allt för ytlig fråga.

Alltså, om jag får bestämma skulle vi ha såväl taoisttempel, buddistiska kloster, minareter, katedraler och kyrkor lite varstans i Sverige. Lär er leva med att världen hela tiden förändras.