Langkilde 2.0

På sommarforskarskolan har vi idag pratat om kärnfysik. Mer specifikt har vi pratat om nukleära energikällor, radioaktiv strålning och atombomber. Det är en passande dag att prata om sådana saker, då det idag är 65 år sedan USA fällde den första atombomben över Hiroshima (uppmanar alla att läsa mer om detta på wikipedia). Att prata om detta, och risken för att någon detonerar en så kallad smutsig bomb i någon stortstad, slog an en rätt pessimistisk ton för dagen.

Därefter, under lunchen, läste jag en text i WSJ skriven av Peggy Noonan. Några rader fångade min uppmärksamhet, särskilt med anledning av allt prat om atombomber:

The biggest political change in my lifetime is that Americans no longer assume that their children will have it better than they did. This is a huge break with the past, with assumptions and traditions that shaped us.

– WSJ

Detta är något jag känt vid flera tillfällen på senare tid. När jag lyssnar till mina föräldrar, och deras föräldrar, känner man verkligen att deras ungdom präglades av en mycket stark tro till framtiden. Världen hade klarat av ett världskrig, och nu ökade levnadsstandarden runt om i världen med en rasande fart.

Idag däremot förefaller de flesta västländer präglas av ökande brottslighet, större misstänksamhet emot människor från andra länder, ekonomisk oro och minskad tilltro till att världen skall bli bättre.

Min rädsla är att denna känsla stammar ur att folk har blivit bekväma, och nu börjar bli oroliga över att deras komfortabla tillvaro skall tas ifrån dem. Största hotet betraktas av många vara vara utlänningar. Detta är troligen källan till Sverigedemokraternas nuvarande framgångar. Noonan, som är republikan och föredetta talskrivare åt Reagan, uttrycker det så här:

The point of view of those on the ground who are anxious about our nation’s future, however, is different, more like: “We live in a welfare state and we’ve just expanded health care. Unemployment’s up. Could we sort of calm down, stop illegal immigration, and absorb what we’ve got?”

Men de som känner så här har fel. Det största hotet emot vår välfärd och vår framtid är inte öppna gränser, fri invandring och ökad rörlighet. Det finns gott om belägg för detta. Det största hotet är dem själva. Det största hotet är deras egen misstänksamhet, rädsla och protektionism.

Om världen bara kunde omfamna förändring, acceptera den och utnyttja alla fördelar den för med sig skulle vi nog kunna undvika mycket bekymmer i världen. Och många krig. Tycker detta är något som är värt att fundera över innan man omfamnar den skräckpropaganda SD sprider.

Loggade precis in på mitt Avanzakonto för första gången på några veckor. Strategin för några veckor sedan var att placera i lågrisk fonder och några ganska solida aktier i syfte att inte behöva ha så mycket koll under semesterveckorna. Det har visat sig vara tur. Rädslan för en nära förestående ekonomisk nedgång har exploderat på kort tid, och börsen har dykt.

Last week’s poor performance by stocks clearly has individual investors worried that a market bottom has not been set. In addition to the downward pressure on stock prices, individual investors are also worried about the economy, the size of the federal deficit, and the longer-term threat of higher inflation and interest rates. — Charles Rotblut, AAII

En undersökning jag hittade på finansblogg.com säger följande:

This quarter’s survey is particularly interesting because it took place at a time of unusual investor uncertainty and increasing pessimism. The general mood of worried uncertainty is reflected in the responses to several questions: following the sell-off of risky assets in Q2 around 70% of clients think that Q3 will see either further short-term weakness or prices remaining close to current levels; only one is six think that we are close to the bottom.

Dessutom har vi nu sett en, inte så oväntad, räntehöjning från Riksbanken. Det är visserligen i sig ett gott tecken då svensk ekonomi därmed av vissa betraktas ha hämtat sig från de senaste årens oro och är på väg att stabiliseras. Samtidigt kommer en högre ränta leda till minska köpkraft hos konsumenterna, och vi kommer säkert få se lite svagare rapporter framåt Q4 2010 och Q1 2011. Det är också värt att notera att många europeiska länder har väldigt instabil ekonomi just nu, och att en höjning av räntan kan vara lite förhastat. Inte ens tillväxtländer har lyckats håll humöret upp. I Kina finns oro för överhettning, och Ryssland har haft en deppig vår. Oron är alltså i stort sett global och total.

Vad har hänt mer? Idag beslutade Finansinspektionen att ändra sin allmänna rekommendation för bostadslån. Nya bolån bör inte överstiga 85%. Cornucopia? delar med sig av lite tankar kring detta. Syftet med ändringen är såvitt jag förstår att minska svenska hushållsbelåningsgrad, vilket alltså skulle göra Sverige mindre känsligt för ett prisfall på bostäder. Min bedömning är att vi just nu är nära toppen på en bostadsbubbla av ganska rejäl karaktär. Bostäder har, precis som i USA, använts som investeringsobjekt i Sverige under ganska lång tid. Utan fundamental efterfrågan brukar dock alltså spekulativt uppblåsta värden implodera. Detta kan vara en långsiktig farhåga att ha i åtanke när man investerar.

Alltså, fortsätt vara likvida just nu. Jag har aktiverat en trave mailvarningar, och om det visar sig att vi når botten snart så kanske det kan vara värt att gå in igen. Men tills dess så avvaktar jag.

Äntligen kommer lite glädjande besked om “valutakriget” mellan USA och Kina:

Valutabråket mellan USA och Kina börjar svalna. Peking flaggar för en omprövning av valutalåsningen mot dollarn. ”Ett styrkebesked snarare än en konjunkturbroms”, bedömer SEB:s Robert Bergqvist. — Di.se

De väljer dock inte alls att specificera vad en upptining av relation skulle kunna tänkas bero på. Som tur vad finns det lite tyngre röster än Di.se inom global, ekonomisk rapportering. Financial Times skriver:

Timothy Geithner, US Treasury secretary, will make an unscheduled visit to Beijing on Thursday, suggesting an understanding could be close on China’s contentious pegged currency regime. — FT.com

Forbes skriver följande:

China will likely allow the value of its currency to appreciate by up to 5% in July or August, says Willy Lam, Adjunct Professor of History at the Chinese University of Hong Kong. China and the U.S. are locked in an escalating war of words over currency policy, and it isn’t likely to end the way the U.S. wants. — Forbes.com

Detta innebär troligen att vi kommer få se en långsiktig justering av handelsobalansen mellan Kina och USA. Min gissning är att detta USA:s enda långsiktiga räddning.

Detta är ett inlägg i kategorin “I don’t know when, I don’t know how, but something bad is going to happen!”. Viss reservation även för att detta är ett väldigt komplicerat ämne, och att jag kan ha missförstått delar av problemet.

En fråga som intresserar många ekonomer just nu är hur värdet av den kinesiska valutan renminbi i framtiden kommer utvecklas relativt dollarn. Det är en extremt komplicerad fråga av stort intresse. En härlig blandning av militär makt, ekonomisk konkurrenskraft och helt vanlig politisk makt ligger bakom. Följande står att läsa på Wikipedia (ett utmärkt ställe att påbörja sitt kunskapssökande):

Value

For most of its early history, the RMB was pegged to the U.S. dollar at 2.46 yuan per USD (note: during the 1970s, it was appreciated until it reached 1.50 yuan per USD in 1980). When China’s economy gradually opened in the 1980s, the RMB was devalued in order to improve the competitiveness of Chinese exports. Thus, the official RMB/USD exchange rate declined from 1.50 yuan in 1980 to 8.62 yuan by 1994 (lowest ever on the record). Improving current account balance during the latter half of the 1990s enabled the Chinese government to maintain a peg of 8.27 yuan per USD from 1997 to 2005.

Fixed exchange to US Dollar removed

On 21 July 2005, the peg was finally lifted, which saw an immediate one-off RMB revaluation to 8.11 per USD.^[23] The exchange rate against the euro stood at 10.07060 yuan per euro.

Managed Float

The RMB is now moved to a managed floating exchange rate based on market supply and demand with reference to a basket of foreign currencies. The daily trading price of the U.S. dollar against the RMB in the inter-bank foreign exchange market would be allowed to float within a narrow band of 0.3% around the central parity published by the People’s Bank of China (PBC); in a later announcement published on 18 May 2007, the band was extended to 0.5%.^[24] The PRC has stated that the basket is dominated by the United States dollar, euro, Japanese yenand South Korean won, with a smaller proportion made up of the British pound, Thai baht, Russian ruble, Australian dollar, Canadian dollar and Singapore dollar.^[25]

On April 10, 2008, it traded at 6.9920 yuan per U.S. dollar, which is the first time in more than a decade that a dollar bought less than seven yuan,^[26] and at 11.03630 yuan per euro.

As of January 2010 Chinese and non-Chinese citizens have an annual quota to change a maximum of 50,000 USD. Exchange will only proceed if the applicant appears in person at the relevant bank, presents his passport resp. his Chinese ID as these deals are being centrally registered. The maximal withdrawal is 10,000 USD per day, the maximal purchase quota of USD is 500 per day. This stringent management of the currency leads to a bottled-up demand for exchange in both directions. It is viewed as a major tool to keep the currency peg i.e. to prevent inflows of ‘hot money’ (carry trade).

Purchasing power parity

Scholarly studies suggest that the yuan is undervalued on the basis of purchasing power parity analysis

• The International Monetary Fund estimated that, by purchasing power parity, one United States dollar was equivalent to approximately RMB3.462 in 2006, RMB3.621 in 2007, and RMB3.798 in 2008.^[29]

En kort sammanfattning; Kina ser till att hålla växelkursen RMB/USD artificiellt låg, vilket gör att kinesiska exportvaror blir extra billiga. Det finns en uppfattning om att detta är farligt för USA, och att Kinas massiva valutareserv (primärt baserad på amerikanska statsskuldsväxlar) utgör en möjlighet för Kina att pressa USA i politiska frågor.

Simon Johnson, på The Baseline Scenario och tidigare chefsekonom på IMF, skrev häromdagen ett inlägg där han försökte reda ut riskerna med att Kina försvarar sin valuta på det vis de gör.

China is the largest holder of official foreign currency reserves in the world, currently estimated to be worth around $2.4 trillion – an increase of nearly $500 billion in the course of 2009 (on the back of a current account surplus of just under $300 billion, i.e., 5.8 percent of China’s GDP, and a capital account surplus of around $100 billion).  These reserves are accumulated through arguably the largest ever sustained intervention in a foreign exchange market – i.e., through The People’s Bank of China buying dollars and selling renminbi, and thus keeping the renminbi-dollar exchange rate more depreciated than it would be otherwise.

…There is a perception that China’s large dollar holdings confer upon that country some economic or political power vis-à-vis the United States and, in particular, that Chinese reserves prevent us from putting pressure on that country’s authorities to revalue (i.e., appreciate) the renminbi.  This view is incorrect and completely misunderstands the situation.

Anledningen till att Johnson inte håller med om detta är att han helt enkelt inte ser vad Kina skulle kunna göra för att “straffa” USA. Om de dumpar dollar, eller kraftigt reducerar sitt innehav av amerikanska statsskuldsväxlar, skulle det endast få som resultat att kinesiska exportvaror blir dyrare. Vilket alltså istället skulle gynna USA. Samtidigt säger han

It is in the interests of both the United States and global economic prosperity that China discontinues its massive intervention in the market for renminbi.

En annan smart kille, Robert Solomon, vid Stern School i NY kommenterar på följande vis vad ett avbrytande av den kinesiska intervetionen skulle innebära

Think about the short-term shock to the Chinese economy, which depends upon exports for a good portion of its GDP. By many accounts, exports make up some 25% of Chinese GDP. A revaluation of the yuan makes Chinese exports relatively more expensive thereby decreasing foreign demand for Chinese-made goods. This negatively impacts local production and creates a feedback loop through to domestic employment and wages. In the extreme, this threatens social stability, and China is certainly not the poster-child for social stability.

Not only that, but given the foreign interests and investments in China, it is not entirely clear to me that a yuan revaluation that catapults China into recession would not result in a global contagion effect. Supply chains are so interconnected around the globe that an upward price movement for intermediate and finished goods coming out of China could have dire consequences for Western companies that rely on Chinese-sourced goods (just ask Wal*Mart).

So although I agree in principle with Simon’s points, the Chinese government (and by extension, the global economy) finds itself between a rock and a hard place when it comes to the revaluation of the yuan. A sudden revaluation to competitive levels could come with socially and economically undesirable near-term adjustments. I therefore think it’s best we proceed with caution…

Rätt krångligt som sagt. Min enda slutsats är att det kommer bli turbulent framöver. USA och Kina börjar bli allt mer jämlika i sin internationella makt, vilket garanterat kommer leda till mycket stora spänningar. Sovjet är ersatt, det endast vi kan hoppas på nu är att det inte uppstår ett nytt kallt krig. Rent empiriskt borde det uppstå en världskonflikt ganska snart. Låt oss hålla tummarna att det inte blir så.

En god vän till mig var nyligen i Uganda. Att dömma av det han berättat är det ett spännande land. Tyvärr verkar de inte lämnat medeltiden med avseende på vissa frågor.

UGANDA’S plans to implement a draconian anti-homosexual law that calls for life imprisonment or the death penalty for some gays met with widespread international condemnation. [The Economist]

Som om inte det vore nog tillägger man att

in a big leap forward for tolerance in Uganda a government minister recently said revisions to the law would cut the maximum penalty from death to life in jail.

A big leap forward? Are you fucking kidding?

Jag har länge irriterat mig på det faktum att Obama anses vara en fredlig och “snäll” president, trots att han talat starkt för vikten av krig. Nu framkommer det även att han vid flera tillfällen auktoriserat lönnmord, till och med på amerikanska medborgare:

On February 3rd Dennis Blair, the director of national intelligence, told Congress that American forces might sometimes seek permission to kill a citizen of the United States, if he was a terrorist. This followed a report that Barack Obama had authorised an attack on Anwar al-Awlaki, a radical American imam, in Yemen.

The operation in Somalia earned Mr Obama a rebuke in the Harvard law faculty, where he first shone as a progressive young legal scholar. Such actions were counterproductive and of dubious legitimacy, a columnist in the Harvard Law Record argued. [The Economist]

George W. Bush och Dick Cheney anklagades flera gånger för att ta till tvivelaktiga metoder som tortyr och lönnmord i jakten på terrorister. Många amerikanska väljare valde garanterat bort republikanerna på grund av detta. Undrar hur det känns när de nu successivt tvingas inse att även president Obama för krig, dessutom med samma metoder som Bush gjorde…

Goldman, we know now, was intimately involved in the deal(s) that allowed Greece to violate the terms of its participation in EMU.  It is possible – but not yet confirmed – that the entire nefarious swap arrangement in 2001 was Goldman’s idea.  This would be beyond being the equivalent of helping people dodge their taxes; this is actively encouraging your clients to undermine the basis of civilized society.   Following Mr. Issing’s logic, which seems sound, Goldman played a major role in undermining the eurozone.

Goldman is currently presumed to have a stake in Greek government securities, given its recent and ongoing relationships with that country.  It looks very much like Mr. Issing may be talking Goldman’s book, whether he realizes it or not.

Presumably Mr. Issing will be able to reassure someone that there was nothing improper about his article today.  But who exactly has jurisdictions over such issues – for a US bank holding company operating in another country?  Is this a matter for the Securities and Exchange Commission in Washington or the European Commission in Brussels or the German government or someone else?  Where is the Federal Reserve – Goldman’s primary supervisor – on such issues, which pertain to global financial instability?  Welcome to the scary and essentially unsupervised world of international banking.

The Baseline Scenario

Mycket skrivs just nu om Grekland och deras finansiella problem. Jag har under eftermiddagen roat mig med att försöka reda ut varför Greklands budget väcker internationellt intresse. Det korta svaret är att i och med att Grekland är medlem i EMU, och därmed har euron som sin valuta, så påverkar den djupa, ekonomiska kris som drabbat landet hela eurozonen (alltså även ex. Tyskland och Frankrike). Det ekonomiska läget i Grekland är som följer:

[T]he Greek economy faces significant problems, including rising unemployment levels, an inefficient government bureaucracy and widespread corruption.

In 2009, Greece had the EU’s second lowest Index of Economic Freedom (after Poland), ranking 81st in the world. The country suffers from high levels of political and economic corruption and low global competitiveness relative to its EU partners.

Although remaining above the euro area average, economic growth will turn negative in 2009 for the first time since 1993. An indication of the trend of over-lending in recent years is the fact that the ratio of loans to savings exceeded 100% during the first half of the year. By the end of 2009, as a result of a combination of international (financial crisis) and local (uncontrolled spending prior to the October 2009 national elections) factors, the Greek economy faced its most severe crisis after 1993, with the second highest budget deficit as well as the second highest debt to GDP ratio in the EU.

– Wikipedia

Rent tekniskt så är ekonomiska problem hos ett av medlemsländerna i EMU något som redan från början gjort att ekonomer (så som Paul Krugman) varnat för att bilda samarbetsorganisationen. DI skriver

Systemet har mycket svårt att hantera så kallade ”assymetriska chocker” där ett lands konkurrenskraft och betalningsförmåga plötsligt urholkas av någon exogen händelse.

För ett land med en egen valuta , som Sverige, är det mycket lättare att hantera sådana chocker och för lokala och regionala kriser inom ett land så kan normalt centralmakten mildra effekterna genom att föra över resurser och arbetslösa kan söka sig till regioner med bättre ekonomisk utveckling.

Inom EU och euroområdet finns inga sådana tillgångliga resurser att föra över. Och anpassningen av ett lands konkurrenskraft kan inte ske genom valutaförändringar utan måste ske genom en ”intern devalvering” vilket leder till ytterligare ekonomisk sammandragning.

Ett annat problem är att man har en central räntepolitik, men lokal makt över exempelvis skatter och statliga underskott. Martin Feldstein, professor vid Harvard University, via Bloomberg:

A day after EU leaders promised “determined and coordinated action” to help Greece control its budget deficit, Feldstein said the weakness of having a single monetary policy and different fiscal policies is being revealed. “It isn’t working,” Feldstein, 70, said today in an interview on Bloomberg Radio. “In Europe, they have a single monetary policy and yet every country can set its own fiscal and tax policy.” Feldstein said European governments will have to find a new way to ensure budget deficits don’t get out of control. “There’s too much incentive for countries to run up big deficits as there’s no feedback until a crisis,” he said.

Allt detta pekar på att det finns problem med euron. En av de bloggar som skriver mest initierat om europeisk politik, Charlemagne, har skrivit ett långt inlägg för att reda ut den bakomliggande politiska soppan. Följande är väl vad som kan beskrivas som kärnproblemet:

EU leaders may have underestimated the political risks they are running by taking on direct responsibility for rescuing Greece in exchange for tough austerity measures, with IMF officials playing only a technical role as advisers. The EU has been popular in Greece up to now, where it is often more trusted than the national government. The IMF is used to being hated in countries where its technocrats step in to rescue bankrupt governments. The EU may soon learn what that feels like.

Alltså;

• Eurozonen har tidigare inte utsatts för en kris av denna skala
• Ledare i EMU:s medlemsländer har underskattat kännbarheten av en kris inom EMU
• Det är oklart hur villiga man är att rädda Grekland
• Det är oklart vad priset för de övriga EMU länderna blir om man väljer att inte rädda Grekland

Ett stort dilemma med andra ord. Vad som kan verka paradoxalt för mig är att markanderna just reagerar positivt positivt på indikationer att de övriga EMU länder inte skulle välja att ge pengar till Grekland. DI skriver:

Däremot lovade EU ett stöd av politisk och moralisk natur, bland annat att bidra till det tuffa åtgärdsprogram som Grekland lovat genomföra för att pressa ned sitt gigantiska budgetunderskott. Att Grekland inte får några pengar från EU försvagade dollarn mot euron och fick börserna att stiga.

Som vanligt är väl troligen alla besked positiva besked i tider av osäkerhet, varför de uttalande som gjorts (hur “fluffiga” och intetsägande de än är) åtminstone minskar osäkerheten.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det är beklagligt att euron inte fått det tydliga stöd som den förtjänar. En gemensam europeisk marknad borde gynna alla, och ökar dessutom den ekonomiska rörligheten och friheten i Europa. Skall bli intressant att se om detta kommer spela in under valrörelsen…

Härjad av en förkylning har jag kämpat för att hålla mig flytande den senaste tiden, vilket gjort att bloggandet fått stå tillbaka. Å andra sidan har jag under helgen spenderat ett otal timmar i sängen, vilket gett tillfälle till lite reflektion. Bland annat har jag fått tillfälle att knyta ihop en del tankar som flutit runt de senaste veckorna.

I julas slukade jag Johan Norbergs bok “Financial Fiasco“, som diskuterar de olika orsaker som låg bakom finanskrisen. Sedan dess har jag tuggat i mig massor med artiklar i ämnet. Då mitt kandidatarbete berör modellering av finansiella instrument har jag haft lite extra stort intresse för dessa frågor den senaste tiden.  Norbergs bok är skriven utifrån ett väldigt liberalt perspektiv, och det är ingen tvekan om att den tar kapitalismen i försvar. Intuitivt håller jag med Norberg i de flesta av hans poänger, särskilt rörande marknadens förmåga att reglera sig själv. Men, samtidigt finns det de som på ett övertygande sätt argumenterar för mer reglering. En artikel som vållat mina liberala principer särskilt mycket bekymmer är “How Supposed Free-Market Theorists Destroyed Free-Market Theory“. Kärnan i artikeln är följande resonemang (citerat ur artikeln):

While many have noted how information asymmetry, moral hazard, and agency costs reveal glaring holes in free-market theory and contributed to the current crisis, few have focused on the extent to which the supposed heirs to von Hayek and Friedman directly and purposefully created market distortions and, in the process, destroyed the assumptions of free-market theory.

In the years leading up to the crisis, the proliferation of fine print, complex products, and hidden costs and dangers – and the push against government regulations over them – exemplified the larger pattern. While touting complexity as a form of innovation and railing against every attempt at government interference, supposedly pro-market forces used that complexity to clog the gears of free market machinery and to reduce competition and maximize profit.

The greatest lesson from the crisis that we haven’t yet learned is that “industry interests” and “free-market interests” are not the same.  In fact, they are more like oil and water, as the industry profits most in the absence of true market competition.  And so it should be no surprise that Wall Street has devoted itself to making contracts indecipherable, building boundless negotiating leverage and fighting for favorable breaks and regulation at every turn.  What should be a surprise is that the same scoundrels that killed our markets (and also, mind you, wrecked the global economy and demanded taxpayer bailouts) have so ably sold themselves as natural heirs to von Hayek and Friedman — and that so many of us have let them.

Känslan som förmedlas i artikeln är att banker inte bara är girig och destruktiva, utan även kortsiktiga och dumma då de motarbetar sig själva. Genom att skapa komplicerade finansiella instrument har bankerna, enligt Geldon, förstört den fria marknaden i sin jakt på snabba pengar. Detta har i sin tur dolt risker som till slut fått hela världsekonomin i gungning. Låter onekligen allvarligt, och det är lätt att dras med av de känslosamma argumenten, men är det verkligen sanna anklagelser?

Låt mig börja med att säga att Geldon garanterat har rätt i delar av sina observationer. Utbudet av finansiella instrument har ökat enormt, bland annat genom att man uppfunnit massor med nya derivat, futurer och optioner. Dessa instruments komplexitet har dessutom ökat. Man har paketerat om underliggande tillgångar så mycket att bankerna till slut mer eller mindre förlorat förmågan att bedöma såväl kvalitet som risk. Men innebär denna ökning av komplexiteten verkligen att man måste börja skydda medborgarna mot onda banker? Och gör bankerna verkligen detta utav girighet? Troligen inte.

Eftersom jag först och främst är ingenjör, och inte ekonom, bollade jag vidare artikeln till en kunnig bekant från MUF, Jacob Lundberg, som läser ekonomi vid Oxford University. Han delade med sig av följande tankar:

Författaren hävdar, om jag förstår det rätt, att det finns ett marknadsmisslyckande i form av imperfekt information som orsakas av komplicerade produkter. Jag är inte så säker på att det är ett marknadsmisslyckande. Jag tror inte att företag tjänar på att med mening göra produkterna så komplicerade som möjligt. Sannolikt är kunderna riskaverta och om de inte förstår produkterna så ökar ju risken att de köper något dåligt, så då är de mindre benägna att köpa en sådan produkt.

Anledningen till att produkterna är komplicerade är att man försöker minska risken genom att paketera ihop hyreslägenheter i Denver med villor i Seattle. Problemet är att det som hände var att bostadsmarknaden i både Denver och Seattle gick ned samtidigt, en så kallad systematisk risk. Problemet med nuvarande kris var till stor del att den systematiska risken var för billig, så man tog på sig för mycket risk. Jag har hört flera övertygande argument till varför staten till stor del är skyldig till att risk var för billigt, till exempel att man garanterade insättningar i banker och garanterade Fannie Maes och Freddie Macs äventyr.

Två poänger i det Jacob säger tycker jag är särskilt viktiga.

• Kunder borde vara rädda för risker

Om en finansiell produkt blir så komplicerad att den plötsligt är oöverskådlig, då borde rimligtvis såväl professionella investerare som privatpersoner ta avstånd från den. Ingen tvingar dig att köpa djupt komplicerade instrument som är svåra att risk-modellera. Vill du ha låg risk, köp saker du förstår. Är du verkligt beroende av ditt sparkapital, stoppa pengarna i en madrass. Det är viktigt att understryka att detta även gäller professionella investerare. Bankerna borde alltså, om investerare tog sitt ansvar, inte tjäna på komplexitet. Det finns således ingen anledning att reglera bort detta.

• Bankerna försöker minimera risker

Samtidigt som komplexitet gör instrument svårare att förstå, så för de ofta det positiva med sig att de minimerar risk genom att distribuera den på ett avancerat vis. Bankerna är i grund och botten otroligt rädda för risk, och är därför väldigt kreativa i sin jakt på att minska risker. De derivat som växt fram är olika försöka att nå målet, det vill säga hög avkastning med låg risk.

Problemet är att avvägningen mellan risk, komplexitet och potentiell avkastning är svår. Den är särskilt svår om de som ansvarar för att göra avvägningen tilldelas stora bonusar baserade på årsrelaterade resultat. Då “vanliga” människors sparande generellt sträcker sig över väldigt lång tid är det inte säkert att de incitament banktjänstemännen har är förenliga med de behov som spararna har. Men å andra sidan, om en bank uppmuntrar stort risktagande, och du som sparare inte är tilltalad av detta så bör du välja en annan bank. Personligen ser jag inte heller här något behov av lagstiftning. Till exempel så har det i USA växt fram en rörelse där man uppmanar människor att flytta sina pengar, i syfte att minska risken att banker blir så stora att de blir “to big to fail”. Detta är ett mycket bättre initiativ än ny, omfattande lagstiftning.

Lagstiftning i syfte att reglera världens ekonomi är inte bara naiv och verkningslös, utan även ofta farlig. Inbillningen att man skulle kunna reglera fram ett säkert finansiellt system innebär att man tror sig kunna förutsäga effekten av de lagar man föreslår. Så sent som under den gångna finanskrisen har vi dock sett att man generellt sett inte har någon som helst aning om vilka konsekvenser de lagar man skapar har. Källan till subprime krisen var i grund och botten en önskan om att människor i USA skulle få möjlighet att äga sitt eget boende. Genom att staten kraftigt uppmuntrande, krävde och subventionerade lån till personer utan tillräcklig säkerhet, sa de indirekt till bankerna att det är okej att ta enorma risker. Ett livsfarligt spel med nationens tillgångar, helt enkelt.

Så, sammanfattningsvis, om varje individ bara tog mer ansvar för sitt sparande och sitt risktagande, så skulle ingen lagstiftning behövas. Marknaden skulle kunna ta hand om sig själv. Problemet är som vanligt att människor generellt sett inte tar ansvar, utan föredrar att bli räddade av staten… Alltsammans landar då i den klassiska frågan; Förtjänar folk verkligen att räddas om de inte tar ansvar?

Scott Brown rode a wave of voter anger to beat Democrat Martha Coakley. The loss was a stunning embarrassment for the White House. It also signaled big political problems for the president’s party this fall when House, Senate and gubernatorial candidates are on the ballot nationwide. (Yahoo News)

Scott Brown. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det. Men det kommer snackas en hel del om honom framöver. Han är republikan och VANN inatt över Martha Coakley i senatsvalet i Massachusetts (det för att ersätta Ted Kennedy som dog i somras). Chocken är total. Betänk följande

Barack Obama vann Massachusetts med 62-36, samtliga kongressledamöter är demokrater, guvernören är demokrat, den lokala kongressen är demokratisk, samtliga politiska toppositioner i delstaten tillhör demokraterna och båda senatorerna är demokrater sedan 1979 och platsen som nu är uppe för val, Ted Kennedys senatsplats, har tillhört Kennedy-familjen sedan 1953.

– Amerikanska Val

Det ansågs alltså omöjligt att en republikan skulle vinna. Men det gjorde han. Och det kommer få djupa konsekvenser för Barack Obama och hans sjukvårdspaket. Demokraterna har genom detta val nu nämligen förlorat sin kvalificerade majoritet i senaten (nu 59 senatorer istället för 60).

Now the fate of the health-care bill is in doubt. Mr Brown opposes the federal bill, although he supported a similar one in Massachusetts, a law now in effect that (like the federal bill) requires individuals to buy insurance. Mr Brown says that different conditions apply in different states, and the federal bill will cost too much. As the other Republicans are united in opposition to the bill, they would have enough to block it.

– The Economist

Det skall bli spännande att se hur detta utvecklar sig. Något säger mig att det mediala tonläget kommer ändra sig hädanefter. Obama har börjat få rejäla problem…

Läs mer: här, här och här