Langkilde 2.0

The banking regulator told lenders to include worst-case scenarios of prices dropping 50 percent to 60 percent in cities where they have risen excessively, the person said, declining to be identified because the regulator’s requirement hasn’t been publicly announced. Previous stress tests carried out in the past year assumed home-price declines of as much as 30 percent.

…[the] assumption signaled the government may be growing more concerned about the health of the real estate market.

– Bloomberg

Håller er bara underrättade. Jag tror att detta är början på en ganska skakig åktur för den kinesiska fastighetsmarknaden. Men vad det jag…

Se tidigare inlägg i ämnet här och här.

Financial bubbles are governed by something like the economic equivalent of physics Heisenberg’s uncertainty principle. It is impossible to observe a bubble with certainty without actually altering the bubble itself. If people knew it was a bubble, it wouldn’t be a bubble – it would have already collapsed. — VOX

Spännande sätt att se på saken. Följande graf återges i samband med ovanstående citat:

Denna graf beskriver prisutvecklingen för nybyggda hus av konstant kvalitet i Kina. Författarna till VOX artikeln skriver även följande:

While it is impossible to conduct a formal test of whether there is any fundamental mispricing in Chinese land and housing markets with these limited data, there certainly is much to make one more than a little suspicious that prices are unsustainable.

• The magnitude of the increase in land values over the past 2-3 years in Beijing is, to our knowledge, unprecedented.
• These increases post-date the Summer Olympics and the recent price surge in early 2010 suggests a relationship to the Chinese stimulus package which itself is temporary.

The role of state-owned enterprises also is potentially worrisome. It could be that these entities are superior investors and are purchasing sites that are of especially high quality in ways that we cannot control for in our empirical analysis. However, it also could be that moral hazard is at work here, as these entities are thought to have access to low cost capital from state-owned banks and may believe they are too big to fail. If this is the driving force, then prices are being bid up as one arm of the government buys from another.

Bara så ni vet.

Skrev för några dagar sedan att oron tilltar i världen, och att den rekyl vi sett efter finanskrisen nu börjat stanna av. Via Financial Times blogg Alphaville har jag under kvällen funnit en synnerligen oroande rapport, ‘Evaluating Conditions in Major Chinese Housing Markets’ från NBER, som beskriver den kinesiska fastighetsmarknadens tillstånd just nu. Hämtat ur rapportens sammanfattning:

Much of the increase in prices is occurring in land values. Using data from the local land auction market in Beijing, we are able to produce a constant quality land price index for that city. Real, constant quality land values have increased by nearly 800% since the first quarter of 2003, with half that rise occurring over the past two years. State-owned enterprises controlled by the central government have played an important role in this increase, as our analysis shows they paid 27% more than other bidders for an otherwise equivalent land parcel.

Följande står även att läsa:

Central SOE developers pay high prices relative to the values of nearby housing unit sales prices. That suggests these particular buyers simply pay more and that this does not merely reflect omitted quality effects. Moral hazard arising from these entities believing they are too important to fail, combined with their access to low cost capital from state-owned banks, also could help explain their bidding behavior…

Although the paper suggests one specific reason for central SOEs’ strong bidding — land as a direct inflation hedge.

The magnitude of the increase in land values over the past 2-3 years in particular in Beijing is unprecedented to our knowledge. Not only do these increases post-date the Summer Olympics, but the recent price surges in early 2010 suggest a relationship to the Chinese stimulus package which itself is temporary. More broadly, the sharp rises in price-to-rent and price-to-income ratios since 2008 in Beijing and many of the other large coastal markets look to be very difficult to explain fundamentally.

Alltså, statligt kontrollerade kinesiska företag köper fastigheter som aldrig förr och till högre priser än privata investerare. Troligen i syfte att hålla nere inflationen. Detta samtidigt som den kinesiska regeringen är mycket restriktiv med att släppa den kinesiska växelkursen fri emot dollarn (vilket troligen gradvis skulle minska efterfrågan i Kina då det gör det dyrare för utländska företag att handla i Kina). Jag tolkar alltsammans som att den kinesiska makteliten försöker bibehålla landets konkurrenskraft genom en artificiellt låg växelkurs (vilket gör det billigt att importera från Kina) och samtidigt förhindra inflation genom att tok-köpa fastigheter. Långsiktigt hållbart? Skulle inte tro det. Jag litar inte mycket på att korrumperade kinesiska kommunister med heders- och hierarki komplex skulle klarar av att köpa fastigheter för att bekämpa inflation.

800 % tillväxt kan inte hålla i sig. USA verkar ha bekymmer med att återskapa efterfrågan. Allt fler analytiker verkar oroliga. Alltså är jag fortsatt skeptisk till den globala tillväxten, och har en stark känsla av att vi kommer få se en riktig implosion i Kina inom en inte allt för avlägsen framtiden. En implosion som kanske utlöser den double-dip världen just nu fruktar, precis lagom tills att alla stimulanspaket avstannat. Vore spännande att se vad som hände då.

Detta är ett inlägg i kategorin “I don’t know when, I don’t know how, but something bad is going to happen!”. Viss reservation även för att detta är ett väldigt komplicerat ämne, och att jag kan ha missförstått delar av problemet.

En fråga som intresserar många ekonomer just nu är hur värdet av den kinesiska valutan renminbi i framtiden kommer utvecklas relativt dollarn. Det är en extremt komplicerad fråga av stort intresse. En härlig blandning av militär makt, ekonomisk konkurrenskraft och helt vanlig politisk makt ligger bakom. Följande står att läsa på Wikipedia (ett utmärkt ställe att påbörja sitt kunskapssökande):

Value

For most of its early history, the RMB was pegged to the U.S. dollar at 2.46 yuan per USD (note: during the 1970s, it was appreciated until it reached 1.50 yuan per USD in 1980). When China’s economy gradually opened in the 1980s, the RMB was devalued in order to improve the competitiveness of Chinese exports. Thus, the official RMB/USD exchange rate declined from 1.50 yuan in 1980 to 8.62 yuan by 1994 (lowest ever on the record). Improving current account balance during the latter half of the 1990s enabled the Chinese government to maintain a peg of 8.27 yuan per USD from 1997 to 2005.

Fixed exchange to US Dollar removed

On 21 July 2005, the peg was finally lifted, which saw an immediate one-off RMB revaluation to 8.11 per USD.^[23] The exchange rate against the euro stood at 10.07060 yuan per euro.

Managed Float

The RMB is now moved to a managed floating exchange rate based on market supply and demand with reference to a basket of foreign currencies. The daily trading price of the U.S. dollar against the RMB in the inter-bank foreign exchange market would be allowed to float within a narrow band of 0.3% around the central parity published by the People’s Bank of China (PBC); in a later announcement published on 18 May 2007, the band was extended to 0.5%.^[24] The PRC has stated that the basket is dominated by the United States dollar, euro, Japanese yenand South Korean won, with a smaller proportion made up of the British pound, Thai baht, Russian ruble, Australian dollar, Canadian dollar and Singapore dollar.^[25]

On April 10, 2008, it traded at 6.9920 yuan per U.S. dollar, which is the first time in more than a decade that a dollar bought less than seven yuan,^[26] and at 11.03630 yuan per euro.

As of January 2010 Chinese and non-Chinese citizens have an annual quota to change a maximum of 50,000 USD. Exchange will only proceed if the applicant appears in person at the relevant bank, presents his passport resp. his Chinese ID as these deals are being centrally registered. The maximal withdrawal is 10,000 USD per day, the maximal purchase quota of USD is 500 per day. This stringent management of the currency leads to a bottled-up demand for exchange in both directions. It is viewed as a major tool to keep the currency peg i.e. to prevent inflows of ‘hot money’ (carry trade).

Purchasing power parity

Scholarly studies suggest that the yuan is undervalued on the basis of purchasing power parity analysis

• The International Monetary Fund estimated that, by purchasing power parity, one United States dollar was equivalent to approximately RMB3.462 in 2006, RMB3.621 in 2007, and RMB3.798 in 2008.^[29]

En kort sammanfattning; Kina ser till att hålla växelkursen RMB/USD artificiellt låg, vilket gör att kinesiska exportvaror blir extra billiga. Det finns en uppfattning om att detta är farligt för USA, och att Kinas massiva valutareserv (primärt baserad på amerikanska statsskuldsväxlar) utgör en möjlighet för Kina att pressa USA i politiska frågor.

Simon Johnson, på The Baseline Scenario och tidigare chefsekonom på IMF, skrev häromdagen ett inlägg där han försökte reda ut riskerna med att Kina försvarar sin valuta på det vis de gör.

China is the largest holder of official foreign currency reserves in the world, currently estimated to be worth around $2.4 trillion – an increase of nearly $500 billion in the course of 2009 (on the back of a current account surplus of just under $300 billion, i.e., 5.8 percent of China’s GDP, and a capital account surplus of around $100 billion).  These reserves are accumulated through arguably the largest ever sustained intervention in a foreign exchange market – i.e., through The People’s Bank of China buying dollars and selling renminbi, and thus keeping the renminbi-dollar exchange rate more depreciated than it would be otherwise.

…There is a perception that China’s large dollar holdings confer upon that country some economic or political power vis-à-vis the United States and, in particular, that Chinese reserves prevent us from putting pressure on that country’s authorities to revalue (i.e., appreciate) the renminbi.  This view is incorrect and completely misunderstands the situation.

Anledningen till att Johnson inte håller med om detta är att han helt enkelt inte ser vad Kina skulle kunna göra för att “straffa” USA. Om de dumpar dollar, eller kraftigt reducerar sitt innehav av amerikanska statsskuldsväxlar, skulle det endast få som resultat att kinesiska exportvaror blir dyrare. Vilket alltså istället skulle gynna USA. Samtidigt säger han

It is in the interests of both the United States and global economic prosperity that China discontinues its massive intervention in the market for renminbi.

En annan smart kille, Robert Solomon, vid Stern School i NY kommenterar på följande vis vad ett avbrytande av den kinesiska intervetionen skulle innebära

Think about the short-term shock to the Chinese economy, which depends upon exports for a good portion of its GDP. By many accounts, exports make up some 25% of Chinese GDP. A revaluation of the yuan makes Chinese exports relatively more expensive thereby decreasing foreign demand for Chinese-made goods. This negatively impacts local production and creates a feedback loop through to domestic employment and wages. In the extreme, this threatens social stability, and China is certainly not the poster-child for social stability.

Not only that, but given the foreign interests and investments in China, it is not entirely clear to me that a yuan revaluation that catapults China into recession would not result in a global contagion effect. Supply chains are so interconnected around the globe that an upward price movement for intermediate and finished goods coming out of China could have dire consequences for Western companies that rely on Chinese-sourced goods (just ask Wal*Mart).

So although I agree in principle with Simon’s points, the Chinese government (and by extension, the global economy) finds itself between a rock and a hard place when it comes to the revaluation of the yuan. A sudden revaluation to competitive levels could come with socially and economically undesirable near-term adjustments. I therefore think it’s best we proceed with caution…

Rätt krångligt som sagt. Min enda slutsats är att det kommer bli turbulent framöver. USA och Kina börjar bli allt mer jämlika i sin internationella makt, vilket garanterat kommer leda till mycket stora spänningar. Sovjet är ersatt, det endast vi kan hoppas på nu är att det inte uppstår ett nytt kallt krig. Rent empiriskt borde det uppstå en världskonflikt ganska snart. Låt oss hålla tummarna att det inte blir så.

Har åkt nära 9 mil längdskidor under de senaste tre dagarna och har därför vilopaus under förmiddagen idag, och sitter nu därför i stugan och läser ikapp lite nyheter. Jag är just nu i fjällen tillsammans med ett gäng från min klass, något som lett till intressanta diskussioner kring såväl frukost- som middagsbord. Inte helt oväntat har vi pratat en hel del om Kina och dess förmåga att utöva makt på andra länder. En annan internationell aktör vars förmåga att utöva makt också varit uppe för diskussion är Google. Det var därför intressanta att idag läsa att de två nu verkar ha förklarat krig emot varandra.

Google hotade på tisdagen att stänga sin kinesiska verksamhet. Orsaken var att det upptäckts ett avancerat cyberangrepp riktat mot kinesiska människorättsaktivister.

– DN.se, SvD.se

Följande förklaring är hämtad direkt från Googles egen officiella blogg.

These attacks and the surveillance they have uncovered–combined with the attempts over the past year to further limit free speech on the web–have led us to conclude that we should review the feasibility of our business operations in China. We have decided we are no longer willing to continue censoring our results on Google.cn, and so over the next few weeks we will be discussing with the Chinese government the basis on which we could operate an unfiltered search engine within the law, if at all. We recognize that this may well mean having to shut down Google.cn, and potentially our offices in China.

– The Official Google Blog

Googles princip av “don´t be evil” fick sig en rejäl törn i januari 2006 när de valde att acceptera censur av sin sökmotor i syfte att få öppna en kinesisk domän (Google.cn). Självklart måste det, rent affärsmässigt, vara en komplicerad bedömning att välja mellan yttrandefrihet och potentiell vinst, något som gör att det är extra glädjande att de nu valt att ställa sig på rätt sida moralen igen. Google bevisar att “big corp” inte nödvändigtvis innebär samvetslösa organisationer som gör allt för att tjäna pengar. Microsoft har här en del att ta igen…

Men vad innebär det då för kineserna att Google slutar censurera sina sökresultat igen? I mina ögon innebär det ett relativt stort hot emot deras totalitära styre, något som självklart får anses som väldigt positivt. Min uppfattning är att alla stora totalitära stater som försökt kuva sitt folk genom våld förr eller senare gått under eller reformerats. Det kommer självklart gälla även Kina, frågan är bara när ändringen av dagens styrelseskick sker. Jag är övertygad om att den typ av fri information som Google och Wikipedia erbjuder kommer göra att ändringen sker tidigare än utan.

Alltså, stå på er Google, ni gör världen en tjänst genom att främja fri information!

Har spendera dagen med att planera, fundera och läsa. Bland annat har jag läst på om vad som egentligen hände under Köpenhamnsmötet, samt hur det gått med den amerikanska sjukvårdsreformen och hur det gick med Liu Xiaobo. Bland annat.

Något som slår mig är att vi nog just nu för första gången ser hur Kina utövar politisk makt över frågor som berör svenska medborgare, just nu då framför allt klimatfrågan (men även vad gäller Volvo och SAAB). Tillsammans med arabstaterna verkar det råda konsensus kring att Wen Jiaobao och hans delegater agerat bromskloss under mötet. De flesta har nog sedan länge insett att Kina är på väg att bli en ekonomisk supermakt, men det börjar nu bli påtaglig att Kina även är på väg att bli en supermakt utanför den strikt industriella och ekonomiska världen. I centralasien har man levt med Kinas kulturella inflytande under tusentals år, men i väst är kinesiska traditioner och kinesisk historia fullständigt främmande. Vi vet ytterst lite om Kina. Som Fredrik Härrén säger, hur många kinesiska ledare kan du namnet på?

Vi testar. Här kommer några. Hu Jintao, Wu Bangguo, Wen Jiabao, Jia Qinglin, Li Changchun, Xi Jinping, Li Keqiang, He Guoqiang, Zhou Yongkang. Nå? Om ni kan känner igen två av dem är ni troligen bättre än de flesta. Utöver det kan troligen de flesta Mao Zedong och möjligen Deng Xiaoping och Chiang Kai-shek. Men sedan är det garanterat stopp. Till viss del beror detta självklart på att det är nära nog hopplöst för svenskar att försöka memorera kinesiska namn. Rent psykologiskt är det som att lära sig telefonnummer. Vi känner till bokstäverna var för sig, men helheten liknar inget vi sett innan. Enda sättet att lära sig dem är genom att antingen läsa om dem och använda deras namn, eller att plugga dem som glosor… Det innebär en otrolig tröskel för svenska som försöker lära sig om Kina, en tröskel som inte gäller för andra västländer.

Men framför allt beror det på att vi inte är intresserade. De flesta svenskar har mycket litet, eller inget intresse alls, för kinesisk politik. Inte ens de som är intresserade av politik är intresserade av kinesisk politik. En svensk som är intresserad av politik är troligen relativt namnkunnig vad gäller amerikanska, brittiska, tyska och franska politiker. Men vi kan knappt en enda kinesisk eller indisk. Trots att de tillsammans står för knappt 40% av världens befolkning.

Ett internationellt skifte av makt från väst till öst har pågått sedan andra världskriget, men har tveklöst accelerarats av Deng Xiaopings ekonomiska reformer under 70- och 80-talet. Det är dags att vi börjar inse detta. Jag förutspår en explosion av kurser i kinesiska i Göteborg om Geely skulle få till ett köp av Volvo. Och det är bara början. Det första tecknet på ett generellt maktskifte är hur den ekonomiska makten förflyttas. “It’s the economy, stupid” som Carville sa. För några dagar sedan läste jag en intressant artikel på temat i The Economist, How London risks losing its global appeal (valda delar av artikeln).

Before the credit crunch, talk that London would replace New York as the world’s financial centre was commonplace. That claim sounds rather hollow now, thanks to a change in the political and regulatory climate.

“London’s position as a financial centre is now threatened,” says Robin Bowie of Dexion Capital, which runs a listed fund-of-hedge-funds group.

A survey of financial analysts in September by the CFA Institute found that 20% expected to leave Britain over the next year.

Asia will naturally become more important as a financial centre, given its economic power and its role as the provider of global savings. Much of that money is directed at other emerging markets and need not flow through London or New York. There is no big city in Asia that does not have at least some aspiration to become a financial hub. Stymied by a small home market, Kuala Lumpur dreams of being a Mecca for Islamic finance. Seoul and Tokyo say they want to become regional financial centres; Mumbai and Shanghai say they want to become global ones. Hong Kong and Singapore, without size, money or resources, have shown what is possible: they are crawling with international fund managers and bankers, plus all the accoutrements of accountants and lawyers.

Att dömma av den politiska utvecklingen i USA så kan man väl anta att detta snart kommer gälla även för Wall Street. Jag har svårt att se att den ekonomiska lagstiftningen skulle bli så värst mycket friare i spåren av finanskrisen. Så vart vill jag komma med allt detta? Jo, jag vill understryka att även om vi börjat ana Kinas potential som supermakt så måste vi inse att den troligen är större än vad vi föreställer oss, och att dess utveckling är snabbare än vad vi kunnat drömma om. Detta utgör dessutom en stork risk. Kina är en totalitär stat som förtrycker sitt folk, avrättar åsiktsmotståndare och hindrar det fria flödet av åsikter och information. Att västvärlden inte kan enas utan faller för tryck från Kina är oacceptabelt. För att citera Charlemagne:

Values are not proved right or wrong by the wealth or growth of the economies behind them. Today’s Chinese arguments amount to a boast that their model of 21st century autocracy is being proved objectively superior by China’s economic and strategic rise.

För att försäkra oss om en fri tillvaro dominerad av demokratier måste vi förstå kinesisk kultur, kinesiskt språk och kinesiska metoder. Annars kommer det bli omöjligt för västvärlden att påverka den auktoritära drakens välde. Mitt råd är alltså att alla går till bokhandeln och köper några böcker om Kina och samt en introduktionsbok i kinesiska. Och gör det snart, annars kan det vara för sent.