Langkilde 2.0

Loggade precis in på mitt Avanzakonto för första gången på några veckor. Strategin för några veckor sedan var att placera i lågrisk fonder och några ganska solida aktier i syfte att inte behöva ha så mycket koll under semesterveckorna. Det har visat sig vara tur. Rädslan för en nära förestående ekonomisk nedgång har exploderat på kort tid, och börsen har dykt.

Last week’s poor performance by stocks clearly has individual investors worried that a market bottom has not been set. In addition to the downward pressure on stock prices, individual investors are also worried about the economy, the size of the federal deficit, and the longer-term threat of higher inflation and interest rates. — Charles Rotblut, AAII

En undersökning jag hittade på finansblogg.com säger följande:

This quarter’s survey is particularly interesting because it took place at a time of unusual investor uncertainty and increasing pessimism. The general mood of worried uncertainty is reflected in the responses to several questions: following the sell-off of risky assets in Q2 around 70% of clients think that Q3 will see either further short-term weakness or prices remaining close to current levels; only one is six think that we are close to the bottom.

Dessutom har vi nu sett en, inte så oväntad, räntehöjning från Riksbanken. Det är visserligen i sig ett gott tecken då svensk ekonomi därmed av vissa betraktas ha hämtat sig från de senaste årens oro och är på väg att stabiliseras. Samtidigt kommer en högre ränta leda till minska köpkraft hos konsumenterna, och vi kommer säkert få se lite svagare rapporter framåt Q4 2010 och Q1 2011. Det är också värt att notera att många europeiska länder har väldigt instabil ekonomi just nu, och att en höjning av räntan kan vara lite förhastat. Inte ens tillväxtländer har lyckats håll humöret upp. I Kina finns oro för överhettning, och Ryssland har haft en deppig vår. Oron är alltså i stort sett global och total.

Vad har hänt mer? Idag beslutade Finansinspektionen att ändra sin allmänna rekommendation för bostadslån. Nya bolån bör inte överstiga 85%. Cornucopia? delar med sig av lite tankar kring detta. Syftet med ändringen är såvitt jag förstår att minska svenska hushållsbelåningsgrad, vilket alltså skulle göra Sverige mindre känsligt för ett prisfall på bostäder. Min bedömning är att vi just nu är nära toppen på en bostadsbubbla av ganska rejäl karaktär. Bostäder har, precis som i USA, använts som investeringsobjekt i Sverige under ganska lång tid. Utan fundamental efterfrågan brukar dock alltså spekulativt uppblåsta värden implodera. Detta kan vara en långsiktig farhåga att ha i åtanke när man investerar.

Alltså, fortsätt vara likvida just nu. Jag har aktiverat en trave mailvarningar, och om det visar sig att vi når botten snart så kanske det kan vara värt att gå in igen. Men tills dess så avvaktar jag.

AstraZeneca lägger ner hela sin verksamhet i Lund. Det är mycket sorgligt att så skall behöva bli fallet, men det var trots allt ganska väntat. Jag har hört om det hemma vid middagsbordet sedan ganska länge…

En sak tycker jag dock ni skall hålla utkik efter de närmaste dagarna, och det är vänsterpartiernas klagosång över att jobb förloras. Troligen kommer ni höra… ingenting. När SAAB med sina verkstadsjobb hotades då var det kris och panik. Lars Ohly kallade regeringens agerade “ett stort misslyckande”. Men nu är det frågan om tjänster inom högteknologisk forskning. Då spelar det inte så stor roll för vänstern. Troligen för att de inte har så många väljare bland högutbildade…

Traditionella incitament för att lösa problem (morötter) kan medföra att man blir sämre på att lösa problem som kräver kreativt tänkande. Studier har visat att man fokuserar mer när man vet att man jobbar emot en belöning, men att det samtidigt gör att man missar perifiera idéer som ofta är de som gör att man löser svåra problem.

Detta är något som forskare vetat länge, men som företag inte tagit tills sig ALLS. Detta beror på att incitament under 1900-talet fungerat bra. Arbetare har generellt sett utfört maskinella uppgifter med konkreta mål. Dagens samhälle ser annorlunda ut. Dagens arbetare behöver lösa mycket mer komplexa problem med högre krav på kreativitet.

Härjad av en förkylning har jag kämpat för att hålla mig flytande den senaste tiden, vilket gjort att bloggandet fått stå tillbaka. Å andra sidan har jag under helgen spenderat ett otal timmar i sängen, vilket gett tillfälle till lite reflektion. Bland annat har jag fått tillfälle att knyta ihop en del tankar som flutit runt de senaste veckorna.

I julas slukade jag Johan Norbergs bok “Financial Fiasco“, som diskuterar de olika orsaker som låg bakom finanskrisen. Sedan dess har jag tuggat i mig massor med artiklar i ämnet. Då mitt kandidatarbete berör modellering av finansiella instrument har jag haft lite extra stort intresse för dessa frågor den senaste tiden.  Norbergs bok är skriven utifrån ett väldigt liberalt perspektiv, och det är ingen tvekan om att den tar kapitalismen i försvar. Intuitivt håller jag med Norberg i de flesta av hans poänger, särskilt rörande marknadens förmåga att reglera sig själv. Men, samtidigt finns det de som på ett övertygande sätt argumenterar för mer reglering. En artikel som vållat mina liberala principer särskilt mycket bekymmer är “How Supposed Free-Market Theorists Destroyed Free-Market Theory“. Kärnan i artikeln är följande resonemang (citerat ur artikeln):

While many have noted how information asymmetry, moral hazard, and agency costs reveal glaring holes in free-market theory and contributed to the current crisis, few have focused on the extent to which the supposed heirs to von Hayek and Friedman directly and purposefully created market distortions and, in the process, destroyed the assumptions of free-market theory.

In the years leading up to the crisis, the proliferation of fine print, complex products, and hidden costs and dangers – and the push against government regulations over them – exemplified the larger pattern. While touting complexity as a form of innovation and railing against every attempt at government interference, supposedly pro-market forces used that complexity to clog the gears of free market machinery and to reduce competition and maximize profit.

The greatest lesson from the crisis that we haven’t yet learned is that “industry interests” and “free-market interests” are not the same.  In fact, they are more like oil and water, as the industry profits most in the absence of true market competition.  And so it should be no surprise that Wall Street has devoted itself to making contracts indecipherable, building boundless negotiating leverage and fighting for favorable breaks and regulation at every turn.  What should be a surprise is that the same scoundrels that killed our markets (and also, mind you, wrecked the global economy and demanded taxpayer bailouts) have so ably sold themselves as natural heirs to von Hayek and Friedman — and that so many of us have let them.

Känslan som förmedlas i artikeln är att banker inte bara är girig och destruktiva, utan även kortsiktiga och dumma då de motarbetar sig själva. Genom att skapa komplicerade finansiella instrument har bankerna, enligt Geldon, förstört den fria marknaden i sin jakt på snabba pengar. Detta har i sin tur dolt risker som till slut fått hela världsekonomin i gungning. Låter onekligen allvarligt, och det är lätt att dras med av de känslosamma argumenten, men är det verkligen sanna anklagelser?

Låt mig börja med att säga att Geldon garanterat har rätt i delar av sina observationer. Utbudet av finansiella instrument har ökat enormt, bland annat genom att man uppfunnit massor med nya derivat, futurer och optioner. Dessa instruments komplexitet har dessutom ökat. Man har paketerat om underliggande tillgångar så mycket att bankerna till slut mer eller mindre förlorat förmågan att bedöma såväl kvalitet som risk. Men innebär denna ökning av komplexiteten verkligen att man måste börja skydda medborgarna mot onda banker? Och gör bankerna verkligen detta utav girighet? Troligen inte.

Eftersom jag först och främst är ingenjör, och inte ekonom, bollade jag vidare artikeln till en kunnig bekant från MUF, Jacob Lundberg, som läser ekonomi vid Oxford University. Han delade med sig av följande tankar:

Författaren hävdar, om jag förstår det rätt, att det finns ett marknadsmisslyckande i form av imperfekt information som orsakas av komplicerade produkter. Jag är inte så säker på att det är ett marknadsmisslyckande. Jag tror inte att företag tjänar på att med mening göra produkterna så komplicerade som möjligt. Sannolikt är kunderna riskaverta och om de inte förstår produkterna så ökar ju risken att de köper något dåligt, så då är de mindre benägna att köpa en sådan produkt.

Anledningen till att produkterna är komplicerade är att man försöker minska risken genom att paketera ihop hyreslägenheter i Denver med villor i Seattle. Problemet är att det som hände var att bostadsmarknaden i både Denver och Seattle gick ned samtidigt, en så kallad systematisk risk. Problemet med nuvarande kris var till stor del att den systematiska risken var för billig, så man tog på sig för mycket risk. Jag har hört flera övertygande argument till varför staten till stor del är skyldig till att risk var för billigt, till exempel att man garanterade insättningar i banker och garanterade Fannie Maes och Freddie Macs äventyr.

Två poänger i det Jacob säger tycker jag är särskilt viktiga.

• Kunder borde vara rädda för risker

Om en finansiell produkt blir så komplicerad att den plötsligt är oöverskådlig, då borde rimligtvis såväl professionella investerare som privatpersoner ta avstånd från den. Ingen tvingar dig att köpa djupt komplicerade instrument som är svåra att risk-modellera. Vill du ha låg risk, köp saker du förstår. Är du verkligt beroende av ditt sparkapital, stoppa pengarna i en madrass. Det är viktigt att understryka att detta även gäller professionella investerare. Bankerna borde alltså, om investerare tog sitt ansvar, inte tjäna på komplexitet. Det finns således ingen anledning att reglera bort detta.

• Bankerna försöker minimera risker

Samtidigt som komplexitet gör instrument svårare att förstå, så för de ofta det positiva med sig att de minimerar risk genom att distribuera den på ett avancerat vis. Bankerna är i grund och botten otroligt rädda för risk, och är därför väldigt kreativa i sin jakt på att minska risker. De derivat som växt fram är olika försöka att nå målet, det vill säga hög avkastning med låg risk.

Problemet är att avvägningen mellan risk, komplexitet och potentiell avkastning är svår. Den är särskilt svår om de som ansvarar för att göra avvägningen tilldelas stora bonusar baserade på årsrelaterade resultat. Då “vanliga” människors sparande generellt sträcker sig över väldigt lång tid är det inte säkert att de incitament banktjänstemännen har är förenliga med de behov som spararna har. Men å andra sidan, om en bank uppmuntrar stort risktagande, och du som sparare inte är tilltalad av detta så bör du välja en annan bank. Personligen ser jag inte heller här något behov av lagstiftning. Till exempel så har det i USA växt fram en rörelse där man uppmanar människor att flytta sina pengar, i syfte att minska risken att banker blir så stora att de blir “to big to fail”. Detta är ett mycket bättre initiativ än ny, omfattande lagstiftning.

Lagstiftning i syfte att reglera världens ekonomi är inte bara naiv och verkningslös, utan även ofta farlig. Inbillningen att man skulle kunna reglera fram ett säkert finansiellt system innebär att man tror sig kunna förutsäga effekten av de lagar man föreslår. Så sent som under den gångna finanskrisen har vi dock sett att man generellt sett inte har någon som helst aning om vilka konsekvenser de lagar man skapar har. Källan till subprime krisen var i grund och botten en önskan om att människor i USA skulle få möjlighet att äga sitt eget boende. Genom att staten kraftigt uppmuntrande, krävde och subventionerade lån till personer utan tillräcklig säkerhet, sa de indirekt till bankerna att det är okej att ta enorma risker. Ett livsfarligt spel med nationens tillgångar, helt enkelt.

Så, sammanfattningsvis, om varje individ bara tog mer ansvar för sitt sparande och sitt risktagande, så skulle ingen lagstiftning behövas. Marknaden skulle kunna ta hand om sig själv. Problemet är som vanligt att människor generellt sett inte tar ansvar, utan föredrar att bli räddade av staten… Alltsammans landar då i den klassiska frågan; Förtjänar folk verkligen att räddas om de inte tar ansvar?

… gör man bäst i att lägga ner. Så enkelt är det. Jag har läst säkert ett tiotal snyftande artiklar om hur förtvivlade familjer nu tvingas fira jul med vetskapen om att de snart inte kommer ha något jobb. Detta är naturligtvis tragiskt på många sätt och man får hoppas att familjerna som drabbas har planerat för att detta skulle kunna hända. SAAB:s överlevnad har trots allt varit hotad länge. Men man kan inte rädda företag för att det är synd om folk som förlorar jobbet. Då hade vår statliga ekonomi liknat Sovjets inom ett årtionde.

Jag inte låta bli att förbryllas över att Mona Sahlin och många tyckare på vänsterkanten fortfarande verkar tycka att regeringen borde gjort mer för att rädda SAAB.

“Det är ingen hemlighet att vi i S haft många synpunkter på vad regeringen inte har gjort och borde ha gjort, framförallt i början på krisen. Men nu handlar kraven på regeringen om hur man agerar mot GM och vilka resurser man sätter i Trollhättan och för svensk fordonsindustri och för underleverantörerna”, säger Sahlin.

Det som regeringen hittills skjutit till med anledning av krisen i den svenska bilindustrin är helt otillräckligt, anser hon.

“Regeringen borde till att börja med ha använt de resurser som fanns i paketet för fordonsindustrin och den borde kanske inte ha börjat med att prata ned betydelsen och värdet av Saab”, säger Sahlin.

– di.se

Detta borde man sätta i proportion till att SAAB på många sätt är ett katastrofalt dåligt företag. Enligt Dagens Industri är det frågan om förluster på i snitt ca 45 miljoner kronor per vecka, under de senaste elva åren. SAAB har alltså förlorat miljard efter miljard de senaste åren. Att GM tillslut anser att gränsen är nådd tycker jag känns helst naturligt.

Många artiklar handlar dessutom hur viktig bilindustrin har varit för svensk välfärd. Man säger att bilindustrin är en otroligt viktig tradition som man bör bevara till varje pris. De som säger detta förtjänar en sadel i present. Om vi inte accepterar förändring och förnyelse så hade vi nämligen fortfarande ridit runt. Om inte tillräckligt många köper de bilar som SAAB bygger så spelar de ingen roll hur duktiga de som bygger dem är, eller hur viktiga jobben är för familjerna. Företag måste drivas i syfte att generera vinst, annars skulle vi slösa på samhällets resurser för att upprätthålla verksamhet som ingen vill ha, i syfte att sälja produkter som ingen vill köpa.

Dessutom kan jag inte låta bli att reagera på påståendet att svensk bilindustri skulle haft det bättre om oppositionen haft makten. Så sent som i oktober gick miljöpartiet att de vill chockhöja bensinskatten med två kronor… Hur kul hade det varit för SAAB och Volvo?