Langkilde 2.0

På sommarforskarskolan har vi idag pratat om kärnfysik. Mer specifikt har vi pratat om nukleära energikällor, radioaktiv strålning och atombomber. Det är en passande dag att prata om sådana saker, då det idag är 65 år sedan USA fällde den första atombomben över Hiroshima (uppmanar alla att läsa mer om detta på wikipedia). Att prata om detta, och risken för att någon detonerar en så kallad smutsig bomb i någon stortstad, slog an en rätt pessimistisk ton för dagen.

Därefter, under lunchen, läste jag en text i WSJ skriven av Peggy Noonan. Några rader fångade min uppmärksamhet, särskilt med anledning av allt prat om atombomber:

The biggest political change in my lifetime is that Americans no longer assume that their children will have it better than they did. This is a huge break with the past, with assumptions and traditions that shaped us.

– WSJ

Detta är något jag känt vid flera tillfällen på senare tid. När jag lyssnar till mina föräldrar, och deras föräldrar, känner man verkligen att deras ungdom präglades av en mycket stark tro till framtiden. Världen hade klarat av ett världskrig, och nu ökade levnadsstandarden runt om i världen med en rasande fart.

Idag däremot förefaller de flesta västländer präglas av ökande brottslighet, större misstänksamhet emot människor från andra länder, ekonomisk oro och minskad tilltro till att världen skall bli bättre.

Min rädsla är att denna känsla stammar ur att folk har blivit bekväma, och nu börjar bli oroliga över att deras komfortabla tillvaro skall tas ifrån dem. Största hotet betraktas av många vara vara utlänningar. Detta är troligen källan till Sverigedemokraternas nuvarande framgångar. Noonan, som är republikan och föredetta talskrivare åt Reagan, uttrycker det så här:

The point of view of those on the ground who are anxious about our nation’s future, however, is different, more like: “We live in a welfare state and we’ve just expanded health care. Unemployment’s up. Could we sort of calm down, stop illegal immigration, and absorb what we’ve got?”

Men de som känner så här har fel. Det största hotet emot vår välfärd och vår framtid är inte öppna gränser, fri invandring och ökad rörlighet. Det finns gott om belägg för detta. Det största hotet är dem själva. Det största hotet är deras egen misstänksamhet, rädsla och protektionism.

Om världen bara kunde omfamna förändring, acceptera den och utnyttja alla fördelar den för med sig skulle vi nog kunna undvika mycket bekymmer i världen. Och många krig. Tycker detta är något som är värt att fundera över innan man omfamnar den skräckpropaganda SD sprider.

“We’re in a pause in a recovery, a modest recovery, but a pause in the modest recovery feels like a quasi-recession,’’ Greenspan said, according to the transcript of an interview on NBC’s “Meet the Press.’’

Asked if the economy could return to recession, a so-called “double dip,’’ Greenspan said, “It is possible if home prices go down. Home prices, as best we can judge, have really flattened out in the last year.’’

– Bloomberg

Värt att betänka att detta troligen mest är avsett USA, och inte resten av världen. Vissa tillväxtländer skulle som jag tidigare sagt troligen kunna bryta sig fria.

CalculatedRisk har en lång lista på anledningar till varför de anser att åtminstone USA står inför en fortsatt ekonomisk inbromsning. Denna lista innefattar bla. följande punkter (hämtat här och här):

1) less Federal stimulus spending in the 2nd half of 2010.

…the overall stimulus peaked in Q2 or possibly Q3.

2) the end of the inventory correction.

This is pretty clear in the data, and we are seeing a slowdown in growth for the manufacturing sector (but not contraction). This is one of the reasons I’m tracking the regional manufacturing surveys so closely this week.

3) more household saving leading to slower growth in personal consumption expenditures.

This still isn’t clear, although the personal saving rate ticked up in May.

4) another downturn in housing (lower prices, less residential investment).

It is clear that residential investment will be a drag on GDP in Q3. As far as prices, the declining prices will not show up until the September reports – or possibly the October reports (released with a significant lag).

5) slowdown in China and Europe and

Growth in China has slowed, from the WSJ:

China’s central bank struck a confident note Tuesday, saying the country’s current economic slowdown is beneficial for long-term sustainable growth, and there is little risk of a “double-dip” recession.

6) cutbacks at the state and local level.

Detta gäller dock USA, och inte Sverige. Men å andra sidan, vad som händer i USA smittar ganska snabbt av sig på sentimentet här hemma också. Analytikerna verkar vara tämligen överens om att FED kommer att bibehålla en fortsatt låg ränta och att den monetära politiken även fortsatt kommer användas för att stötta ekonomin. Rent statistiskt kan förresten sägas att augusti är en ganska intentsägande månad.

Hitta hos MarketSci

Enligt MarketSci är augusti en “neutral” månad där statistik inte säger särskilt mycket om hur handeln kommer att gå. Det går annars att finna vissa säsongstrender i handeln.

Just nu är det hett med nya Mac produkter (iPad). Kan då passa på att rekommendera detta härliga klipp.

Tack till Lundberg som påminde mig om hur roligt detta klipp är!

Scott Brown rode a wave of voter anger to beat Democrat Martha Coakley. The loss was a stunning embarrassment for the White House. It also signaled big political problems for the president’s party this fall when House, Senate and gubernatorial candidates are on the ballot nationwide. (Yahoo News)

Scott Brown. Hört talas om honom? Nej, tänkte väl det. Men det kommer snackas en hel del om honom framöver. Han är republikan och VANN inatt över Martha Coakley i senatsvalet i Massachusetts (det för att ersätta Ted Kennedy som dog i somras). Chocken är total. Betänk följande

Barack Obama vann Massachusetts med 62-36, samtliga kongressledamöter är demokrater, guvernören är demokrat, den lokala kongressen är demokratisk, samtliga politiska toppositioner i delstaten tillhör demokraterna och båda senatorerna är demokrater sedan 1979 och platsen som nu är uppe för val, Ted Kennedys senatsplats, har tillhört Kennedy-familjen sedan 1953.

– Amerikanska Val

Det ansågs alltså omöjligt att en republikan skulle vinna. Men det gjorde han. Och det kommer få djupa konsekvenser för Barack Obama och hans sjukvårdspaket. Demokraterna har genom detta val nu nämligen förlorat sin kvalificerade majoritet i senaten (nu 59 senatorer istället för 60).

Now the fate of the health-care bill is in doubt. Mr Brown opposes the federal bill, although he supported a similar one in Massachusetts, a law now in effect that (like the federal bill) requires individuals to buy insurance. Mr Brown says that different conditions apply in different states, and the federal bill will cost too much. As the other Republicans are united in opposition to the bill, they would have enough to block it.

– The Economist

Det skall bli spännande att se hur detta utvecklar sig. Något säger mig att det mediala tonläget kommer ändra sig hädanefter. Obama har börjat få rejäla problem…

Läs mer: här, här och här

Medan jag väntade på min kära labbkamrat läste jag under morgonen en intressant artikel från The Economists Free Exchange där man intervjuar Walter Russell Mead, en av USA:s ledande experter på utrikespolitik. I artikeln jämförs Barack Obama med Jimmy Carter. En rad viktiga problem som Obama administrationen dras med pekas ut, och liknas vid de problem som tillslut gjorde att Carter fick lämna över makten till Reagan.

In practice, human-rights presidents often end up picking on weak countries (in Mr Obama’s case, Honduras) while ignoring much more dire violations of human rights in more powerful and important places (like Russia, China and Iran). Over time this can hollow out an administration’s credibility and make a president look weak.

There are two larger problems. First, just as Jimmy Carter came into office hoping to end the cold war and move US foreign policy off its preoccupation with the Soviet threat, Barack Obama came into office hoping to downgrade the conflict formerly known as the war on terror. Carter’s hopes died when the Soviet Union invaded Afghanistan and he ended up having to reverse policy and launch the military buildup that Reagan continued. Mr Obama would be forced back into a “war on terror” if terrorist groups pull off enough damaging or frightening attacks to force this issue to the fore.

In some ways, Mr Obama’s problem is worse than Mr Carter’s. Because Mr Obama is fighting two unpopular wars, he has to build political support for them at home. It’s impossible to do that in Afghanistan without stressing the problem of terrorism; Mr Obama finds himself simultaneously trying to calm the public down about terror to support the broader foreign policy agenda he has in mind while keeping public concern high enough to ensure long-term support for the wars. This kind of fine-tuning is very hard to do well or for long.

Second, Mr Obama began his presidency by “reaching out” to Russia, Iran and the Islamic world. What if, either in reality or in the public perception, they don’t respond? What if Russia continues to be its surly, difficult self, Iran keeps building a bomb, and terrorists, however unrepresentative of Islam as a whole, keep mounting dangerous attacks against Americans?

– Seven Questions for Walter Russell Mead, The Economist Free Exchange

Vi har sett en del av detta senast nu i julas i hur Obama hanterade problemen inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Att sammanfatta hans misstag i en mening är självklart väldigt trubbigt, men jag skulle vilja säga att han gått i den klassiska fällan att försöka få alla glada. Det är omöjligt, såväl för privatpersoner som för världsledare. Än har vi inte sett några långsiktiga resultat av Obamas politik. Ingen sjukvårdsreform, inga stora fredsavtal, ingen förbättrad miljöpolitik… ingenting egentligen, om man skall vara helt ärlig…