Langkilde 2.0

Härjad av en förkylning har jag kämpat för att hålla mig flytande den senaste tiden, vilket gjort att bloggandet fått stå tillbaka. Å andra sidan har jag under helgen spenderat ett otal timmar i sängen, vilket gett tillfälle till lite reflektion. Bland annat har jag fått tillfälle att knyta ihop en del tankar som flutit runt de senaste veckorna.

I julas slukade jag Johan Norbergs bok “Financial Fiasco“, som diskuterar de olika orsaker som låg bakom finanskrisen. Sedan dess har jag tuggat i mig massor med artiklar i ämnet. Då mitt kandidatarbete berör modellering av finansiella instrument har jag haft lite extra stort intresse för dessa frågor den senaste tiden.  Norbergs bok är skriven utifrån ett väldigt liberalt perspektiv, och det är ingen tvekan om att den tar kapitalismen i försvar. Intuitivt håller jag med Norberg i de flesta av hans poänger, särskilt rörande marknadens förmåga att reglera sig själv. Men, samtidigt finns det de som på ett övertygande sätt argumenterar för mer reglering. En artikel som vållat mina liberala principer särskilt mycket bekymmer är “How Supposed Free-Market Theorists Destroyed Free-Market Theory“. Kärnan i artikeln är följande resonemang (citerat ur artikeln):

While many have noted how information asymmetry, moral hazard, and agency costs reveal glaring holes in free-market theory and contributed to the current crisis, few have focused on the extent to which the supposed heirs to von Hayek and Friedman directly and purposefully created market distortions and, in the process, destroyed the assumptions of free-market theory.

In the years leading up to the crisis, the proliferation of fine print, complex products, and hidden costs and dangers – and the push against government regulations over them – exemplified the larger pattern. While touting complexity as a form of innovation and railing against every attempt at government interference, supposedly pro-market forces used that complexity to clog the gears of free market machinery and to reduce competition and maximize profit.

The greatest lesson from the crisis that we haven’t yet learned is that “industry interests” and “free-market interests” are not the same.  In fact, they are more like oil and water, as the industry profits most in the absence of true market competition.  And so it should be no surprise that Wall Street has devoted itself to making contracts indecipherable, building boundless negotiating leverage and fighting for favorable breaks and regulation at every turn.  What should be a surprise is that the same scoundrels that killed our markets (and also, mind you, wrecked the global economy and demanded taxpayer bailouts) have so ably sold themselves as natural heirs to von Hayek and Friedman — and that so many of us have let them.

Känslan som förmedlas i artikeln är att banker inte bara är girig och destruktiva, utan även kortsiktiga och dumma då de motarbetar sig själva. Genom att skapa komplicerade finansiella instrument har bankerna, enligt Geldon, förstört den fria marknaden i sin jakt på snabba pengar. Detta har i sin tur dolt risker som till slut fått hela världsekonomin i gungning. Låter onekligen allvarligt, och det är lätt att dras med av de känslosamma argumenten, men är det verkligen sanna anklagelser?

Låt mig börja med att säga att Geldon garanterat har rätt i delar av sina observationer. Utbudet av finansiella instrument har ökat enormt, bland annat genom att man uppfunnit massor med nya derivat, futurer och optioner. Dessa instruments komplexitet har dessutom ökat. Man har paketerat om underliggande tillgångar så mycket att bankerna till slut mer eller mindre förlorat förmågan att bedöma såväl kvalitet som risk. Men innebär denna ökning av komplexiteten verkligen att man måste börja skydda medborgarna mot onda banker? Och gör bankerna verkligen detta utav girighet? Troligen inte.

Eftersom jag först och främst är ingenjör, och inte ekonom, bollade jag vidare artikeln till en kunnig bekant från MUF, Jacob Lundberg, som läser ekonomi vid Oxford University. Han delade med sig av följande tankar:

Författaren hävdar, om jag förstår det rätt, att det finns ett marknadsmisslyckande i form av imperfekt information som orsakas av komplicerade produkter. Jag är inte så säker på att det är ett marknadsmisslyckande. Jag tror inte att företag tjänar på att med mening göra produkterna så komplicerade som möjligt. Sannolikt är kunderna riskaverta och om de inte förstår produkterna så ökar ju risken att de köper något dåligt, så då är de mindre benägna att köpa en sådan produkt.

Anledningen till att produkterna är komplicerade är att man försöker minska risken genom att paketera ihop hyreslägenheter i Denver med villor i Seattle. Problemet är att det som hände var att bostadsmarknaden i både Denver och Seattle gick ned samtidigt, en så kallad systematisk risk. Problemet med nuvarande kris var till stor del att den systematiska risken var för billig, så man tog på sig för mycket risk. Jag har hört flera övertygande argument till varför staten till stor del är skyldig till att risk var för billigt, till exempel att man garanterade insättningar i banker och garanterade Fannie Maes och Freddie Macs äventyr.

Två poänger i det Jacob säger tycker jag är särskilt viktiga.

• Kunder borde vara rädda för risker

Om en finansiell produkt blir så komplicerad att den plötsligt är oöverskådlig, då borde rimligtvis såväl professionella investerare som privatpersoner ta avstånd från den. Ingen tvingar dig att köpa djupt komplicerade instrument som är svåra att risk-modellera. Vill du ha låg risk, köp saker du förstår. Är du verkligt beroende av ditt sparkapital, stoppa pengarna i en madrass. Det är viktigt att understryka att detta även gäller professionella investerare. Bankerna borde alltså, om investerare tog sitt ansvar, inte tjäna på komplexitet. Det finns således ingen anledning att reglera bort detta.

• Bankerna försöker minimera risker

Samtidigt som komplexitet gör instrument svårare att förstå, så för de ofta det positiva med sig att de minimerar risk genom att distribuera den på ett avancerat vis. Bankerna är i grund och botten otroligt rädda för risk, och är därför väldigt kreativa i sin jakt på att minska risker. De derivat som växt fram är olika försöka att nå målet, det vill säga hög avkastning med låg risk.

Problemet är att avvägningen mellan risk, komplexitet och potentiell avkastning är svår. Den är särskilt svår om de som ansvarar för att göra avvägningen tilldelas stora bonusar baserade på årsrelaterade resultat. Då “vanliga” människors sparande generellt sträcker sig över väldigt lång tid är det inte säkert att de incitament banktjänstemännen har är förenliga med de behov som spararna har. Men å andra sidan, om en bank uppmuntrar stort risktagande, och du som sparare inte är tilltalad av detta så bör du välja en annan bank. Personligen ser jag inte heller här något behov av lagstiftning. Till exempel så har det i USA växt fram en rörelse där man uppmanar människor att flytta sina pengar, i syfte att minska risken att banker blir så stora att de blir “to big to fail”. Detta är ett mycket bättre initiativ än ny, omfattande lagstiftning.

Lagstiftning i syfte att reglera världens ekonomi är inte bara naiv och verkningslös, utan även ofta farlig. Inbillningen att man skulle kunna reglera fram ett säkert finansiellt system innebär att man tror sig kunna förutsäga effekten av de lagar man föreslår. Så sent som under den gångna finanskrisen har vi dock sett att man generellt sett inte har någon som helst aning om vilka konsekvenser de lagar man skapar har. Källan till subprime krisen var i grund och botten en önskan om att människor i USA skulle få möjlighet att äga sitt eget boende. Genom att staten kraftigt uppmuntrande, krävde och subventionerade lån till personer utan tillräcklig säkerhet, sa de indirekt till bankerna att det är okej att ta enorma risker. Ett livsfarligt spel med nationens tillgångar, helt enkelt.

Så, sammanfattningsvis, om varje individ bara tog mer ansvar för sitt sparande och sitt risktagande, så skulle ingen lagstiftning behövas. Marknaden skulle kunna ta hand om sig själv. Problemet är som vanligt att människor generellt sett inte tar ansvar, utan föredrar att bli räddade av staten… Alltsammans landar då i den klassiska frågan; Förtjänar folk verkligen att räddas om de inte tar ansvar?

Tittade en snabbis på gårdagens partiledardebatt medan jag åt frukost idag. De första 10 minuterna ägnades åt sjukförsäkringsreglerna. Jag tror detta är en viktig valfråga, särskilt då den under hösten kastat en skugga över alliansen. Följande är argument från vardera sida med mina kommentarer.

Vårt mål är att våra myndigheter skall jobba intensivt för att människor skall ha en chans att komma tillbaka till arbetet. Tidigare blev folk bortglömda, och lämnade i förtidspension. Vi har haft en situation där människor stämplats ut, trots att de är arbetsföra. 140 personer sjukpensionerades varje dag. De som är sjuka skall vi inte ställa krav på, men har man möjlighet att jobba skall man göra det. - Alliansens argument

Jag har sedan jag började intressera mig för politik fascinerats av hur lätt det är att hamna i ett bidragsberoende i Sverige. Vårt välfärdssystem har länge grundat sig i en tanke om att alla skall ha rätt till stöd om de inte kan ta hand om sig själva. Det är en väldigt god tanke, men man måste samtidigt vara realistisk och inse att många kommer försöka utnyttja ett sådant system. Många vars liv inte blivit som de tänkt sig har i Sverige en möjlighet att välja den lätta vägen ut, genom vårt bidragssystem. Regeringen pratar om att de vill hjälpa folk tillbaka till arbetsmarknaden. I realiteten vill man nog snarare tvinga många tillbaka till arbetsmarknaden, och det är helt rätt. Det låter som en hård och cynisk åsikt, men människor behöver någon som ställer krav på dem. Man kan säkert tycka att jag inte är i position att säga att man borde ställa krav på folk som har det svårt, men om man känner till allt om mig så vet man att jag trots allt faktiskt vet vad jag pratar om. Det är precis som med barn och deras läxor. Hade ingen kontrollerat om de blivit gjorde hade många låtit bli. Vuxna är inte så annorlunda, och vi behöver alla krav för att utvecklas. Vissa är bra på att ställa krav på sig själva, medan många andra garanterat behöver lärare och myndigheter som ställer krav. Det är det minsta man kan begära då alla andra medborgare tillsammans finansierar det stöd som delas ut.

I nästan varje kommun ökar socialbidragen, som konsekvens av att sjuka inte får vara sjuka. Vad ni kallar rehabiliteringskedjan är bara en serie datum innan man hamnar i bidrag igen. Ni har uppfunnit en stupstock vid 180 dagar, en administrativ gräns, där politiska beslut idag avgör en sjuk människas framtid. Vi kommer åter-försäkra människor de 50.000 människor som hamnar utanför försäkringen. Det kommer bli större resurser för rehabilitering. De som idag har ett deltidsarbete har rätt till det. - Oppositionens argument

Oppositionen vill inte riskera att de som är svaga i samhället förväxlas med de som utnyttjar systemet. De vill se till att alla har lätt att få stöd, till priset att många som inte förtjänar stöd också får det. Man tar hellre det säkra före det osäkra. Jag anser inte att man har rätt att göra det. Människor borde i väldigt stor utsträckning hållas ansvariga för sina egna handligar. I de fall då staten skall spendera våra gemensamma medel på att stötta människor skall det ske med stor restriktion. Annars uppmuntrar man människor att ta den lätta vägen ut. På det praktiska planet kan man också nämna att de förslag som oppositionen lägger fram är väldigt omfattande, och därmed svåra att genomföra snabbt. När man säger att man skall återförsäkra alla under nästa mandatperiod är det nog optimistiskt.

I dagens globala värld är det en självklarhet att banker kan handla på världens alla olika marknader. Det är i grund och botten positivt då det innebär att banker kan distribuera kapital globalt, något som ökar möjligheten att investera i utvecklingsprojekt i länder som annars kanske inte skulle haft tillräckligt med pengar. Men det finns även en del komplicerade problem med detta. Problem som i ganska stor utsträckning sprungit ur all den regionala reglering som finns i bankvärlden. Ett av dessa är vad som kommit att kallas regulatory arbitrage. Arbitrage innebär följande

In economics and finance, arbitrage is the practice of taking advantage of a price differential between two or more markets: striking a combination of matching deals that capitalize upon the imbalance, the profit being the difference between the market prices.

Detta är alltså även tillämpbart utifrån ett regleringsperspektiv. Banker väljer till exempel att placera delar av sin verksamhet i länder med låga krav på säkerheter, i syfte att kunna exponera sig emot större risk (enligt Basel I krävs täckning för 8% av utlånat kapital, något som dock inte gäller globalt så vitt jag kan förstå).

Felix Salmon på Reuters skrev idag ett inlägg från Davos om hur världen i framtiden kommer behöva komma överens om lagstiftning på en mycket mer global skala än vad man behöver idag.

A large group of bold-face names such as Larry Summers, Brian Moynihan, Alistair Darling, and Mario Draghi, meeting behind closed doors, reportedly came to the obvious yet necessary conclusion that, in the words of Darling, “we are agreed that whatever we do, it needs to be universal. You’re dealing with a global banking system. You need a common approach across the world”.

I particularly like the idea that no banks should be allowed to have branches in foreign countries: if you want to set up abroad, you need to have fully-fledged subsidiaries in each company, regulated domestically as if they were domestic banks.

Det är intressanta resonemang, men jag kan inte låta bli att tänka att problem med olika reglering i olika länderberor på det faktum att banksektorn är så hårt reglerad. Att reglera mer kanske då inte är sättet att lösa det hela, utan möjligen att reglera mindre? Men att så blir fallet är väl knappast troligt. Även om “the Volcker Rule” troligen är ganska tandlös, och USA därmed inte tagit särskilt stora kliv emot mer reglering, så finns det ändå en global tendens emot detta. Deppigt.